Jag har lurat mig själv, för många gånger nu...
Nu har jag fan lurat mig själv tillräckligt länge! Vem har sagt att livet går ut på att hitta någon att leva med?
Jag är lite av en ensamvarg. Jag vet inte om jag varit det hela livet. Antagligen inte då jag i min ungdom var väldigt beroende av vänner. Nu klarar jag knappt av att umgås på tu man hand med någon i mer än 2 timmar innan jag börjar hitta på ursäkter till ett uppbrott. Jag är så otroligt bekväm av mig och har verkligen satt mina egna rutiner och mönster i hur mitt liv ska se ut. Bara en sådan töntig sak som att hyra film, som exempel, är en grej då min totala brist på social förmåga blir väldigt påtaglig. Ska man gå ihop ett gäng för att hyra film så måste det vara en film jag verkligen vill se. Jag kan inte som en del i min umgängeskrets bara se film för sakens skull. Då går jag hellre hem till mig själv, ensam, och gör något annat än lider mig genom en film som jag inte vill se. Samtidigt propsar jag inte på filmer på mina kompisar för då får jag bara dåligt samvete om det är en film jag gillar men de tycker är värdelös (vilket ofta är fallet med min något smala filmsmak).
Om jag då ger mig in på ämnet kärleksrelationer; jovisst, vad bra det går där. Jag har bott själv i över 10 år snart. Det är inte lätt att bryta vanor. Inte för att jag har värsta rutinerna om städning och var sak på sin plats men vissa saker har jag som jag har väldigt svårt att ha överseende med om folk inte klarar av att respektera eller acceptera. Detta är ju bara de små sakerna. Den stora saken är att jag inte tror jag dejtat någon helhjärtat en enda gång. Jag har varit förälskad, absolut, men inte villkorslöst. Jag pallar inte med "spelet" mellan två individer som påstår sig gilla varandra men ändå måste kontrollera det gång på gång med små löjliga tester. Jag pallar inte med gosandet i offentligheten bara för att visa att man "äger" varandra. Jag pallar inte med alla samtal om minsta lilla grej, framförallt inte då det går in på saker som man helt ärligt inte kan förändra, det är väl bara att acceptera eller gå vidare. Kan hända, och då menar jag verkligen kan hända att jag aldrig faktiskt riktigt varit förälskad i ordets rätta bemärkelse. Det kanske varit något annat jag känt men som det inte riktigt finns ord för. Lite som att man säger att man varit med om en lavin men egentligen var det bara ett litet snöskred men i brist på bättre ord så säger man lavin. Jag kanske bara haft lite ont i magen av längtan men uppfattat det som en förälskelse eftersom jag inte vet hur förälskelsekänslan ska kännas. Eller i värsta fall, jag släpper inte fram den känslan i rädsla för att förlora kontrollen.
I alla fall. Jag ska inte gå på illusionen att tvåsamhet är den rätta vägen längre. Min väg är den rätta vägen. Det som gör mig lycklig gör mig lycklig och om det sedan innebär att jag inte kommer hitta min livskamrat, som alla förväntar sig att jag ska göra, so be it, jag vet i alla fall att jag har ett bra liv oavsett!
Jag är lite av en ensamvarg. Jag vet inte om jag varit det hela livet. Antagligen inte då jag i min ungdom var väldigt beroende av vänner. Nu klarar jag knappt av att umgås på tu man hand med någon i mer än 2 timmar innan jag börjar hitta på ursäkter till ett uppbrott. Jag är så otroligt bekväm av mig och har verkligen satt mina egna rutiner och mönster i hur mitt liv ska se ut. Bara en sådan töntig sak som att hyra film, som exempel, är en grej då min totala brist på social förmåga blir väldigt påtaglig. Ska man gå ihop ett gäng för att hyra film så måste det vara en film jag verkligen vill se. Jag kan inte som en del i min umgängeskrets bara se film för sakens skull. Då går jag hellre hem till mig själv, ensam, och gör något annat än lider mig genom en film som jag inte vill se. Samtidigt propsar jag inte på filmer på mina kompisar för då får jag bara dåligt samvete om det är en film jag gillar men de tycker är värdelös (vilket ofta är fallet med min något smala filmsmak).
Om jag då ger mig in på ämnet kärleksrelationer; jovisst, vad bra det går där. Jag har bott själv i över 10 år snart. Det är inte lätt att bryta vanor. Inte för att jag har värsta rutinerna om städning och var sak på sin plats men vissa saker har jag som jag har väldigt svårt att ha överseende med om folk inte klarar av att respektera eller acceptera. Detta är ju bara de små sakerna. Den stora saken är att jag inte tror jag dejtat någon helhjärtat en enda gång. Jag har varit förälskad, absolut, men inte villkorslöst. Jag pallar inte med "spelet" mellan två individer som påstår sig gilla varandra men ändå måste kontrollera det gång på gång med små löjliga tester. Jag pallar inte med gosandet i offentligheten bara för att visa att man "äger" varandra. Jag pallar inte med alla samtal om minsta lilla grej, framförallt inte då det går in på saker som man helt ärligt inte kan förändra, det är väl bara att acceptera eller gå vidare. Kan hända, och då menar jag verkligen kan hända att jag aldrig faktiskt riktigt varit förälskad i ordets rätta bemärkelse. Det kanske varit något annat jag känt men som det inte riktigt finns ord för. Lite som att man säger att man varit med om en lavin men egentligen var det bara ett litet snöskred men i brist på bättre ord så säger man lavin. Jag kanske bara haft lite ont i magen av längtan men uppfattat det som en förälskelse eftersom jag inte vet hur förälskelsekänslan ska kännas. Eller i värsta fall, jag släpper inte fram den känslan i rädsla för att förlora kontrollen.
I alla fall. Jag ska inte gå på illusionen att tvåsamhet är den rätta vägen längre. Min väg är den rätta vägen. Det som gör mig lycklig gör mig lycklig och om det sedan innebär att jag inte kommer hitta min livskamrat, som alla förväntar sig att jag ska göra, so be it, jag vet i alla fall att jag har ett bra liv oavsett!
Mitt kärleksliv
.... its all just a little bit of history repeating...
