Vägskäl

Vissa veckor visar på att man har en unik och helt galen arbetsplats om man jobbar i skolan. Lyckades bli sjuk i söndags vilket gjorde att jag missade måndag-tisdag. Sjukt irriterande eftersom jag satsade på att inte ha någon sjukdag denna terminen. Nåväl, hade lektioner som vanligt hela onsdagen 8-15.30 non-stop i princip. Bra lektioner rakt genom vilket kändes skönt eftersom jag hade en VFU-kandidat som går brevid och i princip trampar mig på hälarna. Efter alla lektioner var det en kollega som verkligen påpekade jag skulle ringa hem till en av mina mentorselevers mamma. Det har varit omtumlande för denna elev (hädanefter nämnd som T) redan innan då denne dagen innan höstterminen var inblandad i en riktigt allvarlig olycka men som T klarade sig från nästan utan några men. Jag ringde iaf, fick tag i pappan som direkt berättade att T försökt ta livet av sig men hade haft kontakt med mobiltelefonen med 2 andra mentorselever som jag har som handlingkraftigt nog kommit och räddat T. Jag tog ganska hårt på detta, främst därför att det var en blixt från klar himmel att något sådant ens skulle kunna ske T. Eleven är en av de vassaste jag haft, inte bara kunskaps- och ambitionsmässigt utan en supersäker social person som är omtyckt av alla, lärare som elever. Men också för att jag har sjukt svårt att hantera sådana besked, vet inte hur jag reagerar därför att jag typ inte vet hur man ska reagera. Dagen efter var T tillbaka i skolan, klart tagen, men pluggade på som förr. Fick dock ett mail från en av Ts hjältemodiga klasskamraters mamma som skrev att denne inte kunde göra något skolarbete för de traumatiska händelserna. Rätt bisarr paradox med tanke på att den som verkligen hade en traumatisk upplevelse till och med var tillbaka 2 dagar efter det inträffade.

Idag gjorde jag simprov med skolans femmor. Var med och lekte tillsammans med dem i vattnet på fria leken efter simprovet, mest av egoistiska skäl, för att jag också ville bada men fick ett riktigt hjärtevärmande beröm av min kollega som var med för att hon tyckte att jag hade så bra kontakt med eleverna och att de levde upp när jag körde med dem. Klart oväntat att få ett "du är så bra" från just den kollegan också som jag upplever inte direkt skräda med orden. Dessutom hann jag ner en sväng med ytterligare en elev från min mentorsklass, som hade ett rejält köttsår på baken, till vårdcentralen för att få det ihopsytt, samtidigt som jag först hade en klass treor som körde lekar på egen hand i 10 min innan jag var tillbaka efter att ha skjutsat ner honom och sedan för att kolla så allt gick bra stack jag efter att jag satt igång mina femmor och när jag även där var tillbaka i salen efter 10 min så lekte de också riktigt bra. Det finns så mycket ansvarskännande och disciplin bland ungarna när det väl sätts på prov.

Skön kommentar att få! Andra uttalanden i samma konversation var "fan, du är bara 31 eller vad är det" samt "killar blir bara bättre med åren". Bra för mitt ego, behöver lite sådana boostar ibland!

Oops, tiden går. Enligt mitt tankesätt är det exakt en månad sedan jag skrev, alltså 4 veckor. I min värld är inte en månad mer än just 4 veckor, inte 4 och en halv som folk påstår, i alla fall växte jag upp med den synen. Dessutom är det typ ett år sedan jag satte igång att skriva här. Mycket grejer. AC/DC, SM-guld, sportlov, föräldrabesök, en rejäl tripp ned längs minnenas allé x2. Här tänker jag fördjupa mig lite. Jag har nämligen, som frukt av min lättviktiga terapi, lyckats samordna en sammankomst med de sommarstugemänniskor som bor i Stockholmsregionen... hela 4 stycken är vi inklusive mig. En vägrade ens svara, de övriga två, som är systrar var desto mer engagerade. Väl på kvällen för återträffen insjuknade en av systrarna så var vi två kvar. Men en riktigt lyckad kväll blev det med mycket minnen och mycket "catching up". Sjukt impad av N och vad hon lyckats åstadkomma på de nästan 10 åren som vi inte haft kontakt. Slutklämmen blev att dessa återträffar skulle bli regelbunda, till den grad att vi ska försöka ordna det 1 gång i månaden, så nästa är bokad till om två helger om det nu funkar. Helgen efter dök en annan sommarstugekompis upp, O, som till vardags bor i Skåne, tillsammans med en polare. Vi drog ut på lördagkvällen och skulle göra stan och jag hade nämnt för N att O skulle upp och hon tyckte jag kunde höra av mig om vi var i stan något så kanske vi kunde ses lite kort. Sagt och gjort och lyckligtvis nog passerade hon och en kompis restaurangen vi satt på på väg till den inflyttningsfest de skulle på. En halvtimme sa hon att de hann med att sitta med oss men efter en timme så frågade jag om deras fest var inställd. Det var den inte utan hade flyttat till Söder. Vi erbjöd dem skjuts dit eftersom vi hade tänkt lite barhäng i de faggorna ändå men det hela slutade med att de hängde med oss hela kvällen och återigen gick den i sentimentalitetens tecken. 

Fast  senaste tidens största leende på läpparna hade jag dagen efter en lite udda dröm innehållandes den berömda ABC. Detaljerna är numera väldigt oklara vad som skedde i drömmen men det var en form av flashback på vår korta historia ihop och känslan som infann sig var av ett väldigt udda slag. Mådde otroligt bra och mös hela dagen bara att tänka på vad jag drömt. Knasigt och så här med perspektiv lite tragiskt men så var det iaf

Jag gjorde en sak jag inte gjort på mycket, mycket länge, jag blottade mig. Jag erkände mina känslor för mig själv och accepterade tanken på att jag släppte kontrollen och blev "kär". I en tjej som absolut förtjänar min kärlek. Smart, lite egen och ganska trygg i sig själv. Jag gjorde även ganska klart för henne hur jag kände. Att jag aldrig riktigt fått den kontakt på ett högre plan som nu. Jag menar, jag släppte ju till och med mina principer och åkte ner till Skåne igen med huvudambitionen att träffa henne igen.

Men jag vet hur sagan kommer sluta. Hon har redan sagt till mig att hon trivs med sitt nuvarande liv. Med sin frihet, sin ensamhet. Hon har ju varit ihop med samma kille sedan hon var 18 år och upplever äntligen det obundna i singellivet. Jag har försökt göra det tydligt för henne att ett liv med mig innebär en frihet, jag behöver ju friheten själv. Jag klarar inte av att hela tiden vara "på" och umgås aktivt med det verkar inte nå fram. Men jag vet som sagt hur det kommer sluta. Jag fortsätter tråna och försiktigt försöka visa upp mina kvaliteter och det kommer gå en tid men så efter 2-3 månader dyker någon annan upp i hennes liv och allt snack om frihet och solitud är som bortblåst i ett svep. Då är det annat i tankarna men sällan jag. Jag är ju den ultimata killkompisen i alla lägen. Snäll, respekterande, omtänksam och annorlunda men aldrig, aldrig attraktiv. Aldrig någon att satsa på.

Så har man kanske ställt till det för sig. I ett inlägg från i somras som jag döpte till "Preben" skrev jag om att jag råkade stöta på en tjej som jag direkt fastnade för. Då, i somras, så blev det inget av de träffar vi försökte få till. Hon mådde taskigt efter ett uppbrott med sin pojkvän eller hur det nu låg till. Lagom till julen så hade vi snackat lite snabbt över FB och jag skickade ett meddelande till henne att jag gärna tog upp den där uteblivna fikan från i somras och hon var med på det. Så vi träffades första dagen jag var nere och tog just en fika. Dagen efter satt vi på en pub och tog en öl, på juldagen åkte jag hem till hennes lägenhet. Vi har inte gjort något fysiskt alls, bara pratat och haft sjukt trevligt. Jag känner verkligen att det klickar med henne totalt och hon har uttryckt samma känsla. Jag får se vart det landar men just nu känns det sjukt bra om man bortser från de 60 milen mellan oss. Vi har sjukt mycket gemensamt och jag får en känsla av att hon är väldigt lik mig, även gällande personliga demoner och liknande. Dock är det oklart om likheter är något positivt eller negativt... Skickade ett blandband till henne idag ämnat för hennes födelsedag som dyker upp inom kort och precis när jag kom hem från posten fick jag ett sms av henne där hon ville jag skulle uppge min adress så hon kunde skicka en sak till mig, min gissning; ett blandband...

Tankarna om en flytt hem till Skåne tog dessutom återigen fart, jag får liksom per automatik ett helt annat socialt liv så fort jag sätter min fot på den akademiska marken. Mitt sociala liv här i Stockholm är som bekant helt obefintligt. Jag har redan börjat försöka förlika mig med tanken på att släppa Stockholmsinnebandy och jobbet. Samt planera för när jag ska lägga ut lägenheten till försäljning. Det känns som att jag till slut är på väg till Skåne igen. Men inget är ju säkert och jag antar att jag kommer älta denna tanke om och om igen. Jag har älskar ju verkligen Stockholm och har blivit sjukt förtjust av att bo och verka i Huddinge. Och klubben jag är med i saknar motstycke någon annanstans i Sverige samt har en massa spännande tjejer på väg upp ur de yngre årskullarna som hade varit så kul att följa och utveckla. Åh, faaaaaan!

I förrgår började jag chatta med en av, för mig, mina vikitgaste relationer i mina ungdomsår. En tjej som hade ett sätt att möta sin omgivning som inte liknade något jag tidigare upplevt. Alla tog hon emot med öppna armar och hade en total tro på att alla människor var goda. Till saken hör ju också att hon fortfarande är den människa jag träffat i verkligheten som jag anser som den vackraste jag någonsin sett och alla som mötte henne såg självklart samma sak. Nå, hon är numera en blivande Dramatenskådespelerska och hade avslutningsföreställning med pjäsen som hon spelade i på Dramatens lilla scen och sa att hon ville att jag skulle komma och se henne spela. Detta är något jag försökt göra förr men tyvärr krockade det med antingen sjukdom eller innebandy när jag skulle gå med mina kollegor, kommer inte ihåg vilket, och således missade jag att se henne då. Men nu fick jag alltså en chans till, dessutom på min lediga kväll så självklart hoppade jag på. Jag älskar att gå på teater så i vanlig ordning så satt jag förstummad och njöt av det som utspelade sig på scenen men alla tankar efteråt... Känslan som fanns när jag umgicks med henne och hennes systrar när jag var yngre infann sig, en känsla av trygghet, harmoni och livsglädje. Jag har sagt det förr men det kan inte betonas nog, mina somrar i sommarstugan är det viktigaste som funnits i mitt liv och det är en tid och en känsla som jag aldrig någonsin tror jag kommer uppleva igen.

De var tre systrar från Växjötrakten, eller i alla fall 2 samt en halvsyster. De hade stuga på samma ställe som jag och sommaren -91 blev den viktigaste i mitt liv. Det var då vi fick syn på dem för första gången, cyklandes till Skeletors kiosk, över gräsplätten där Frälsningsarmén brukade ställa upp sitt tält under någon vecka på sommaren. Jag minns inte hur vi fick kontakt, om det var jag eller Alex som började prata med dem men jag tror nästan att det var jag, det låter som en sak jag gjorde i min ungdom när självförtroendet var intakt och omdömet var lite suddigt. Jag blev ihop med yngsta systern ganska omgående (som var lika gammal som jag) och vi gick på Polackadiskon i Kolonin, systrarna bytte kläder med varandra i buskarna, vi bråkade med de grabbarna som försökte "stjäla" våra tjejer från oss och systrarna paddlade topless till fiskelägret på en surfingbräda. Men det viktigaste av allt var våra kvällar på stranden när vi grillade, pratade och sjöng. Systrarna gick Waldorfskola och var väldigt duktiga på allt kreativt som måla, dansa, sjunga m.m. Och nere på stranden fick jag för första gången höra de två melodier som jag förevigt anser som de vackraste som någonsin gjorts. Jag förstår ju att de egentligen bara är vackra för minnena som dyker upp i samband med dem men Summertime och Take Five är fortfarande bland de mest spelade låtarna på min iPod. För ett antal somrar framåt så växte jag som människa till stor del tack vare dessa tjejer och deras sätt att ta sig an livet. De lärde mig inget medvetet men jag plockade upp allt, hur man ska agera mot andra, hur man pratar med andra, hur man kan tänka och resonera om man vill vara en god människa. Jag kan aldrig tänka mig att de ser på dessa somrar med samma vikt och betydelse som jag gör. Antagligen är det ingen i vårt 30-man stora sommarstugegäng som gör det förutom jag men det är den tid som absolut formade mig mest. Jag saknar min ungdom!