Vägskäl

Vissa veckor visar på att man har en unik och helt galen arbetsplats om man jobbar i skolan. Lyckades bli sjuk i söndags vilket gjorde att jag missade måndag-tisdag. Sjukt irriterande eftersom jag satsade på att inte ha någon sjukdag denna terminen. Nåväl, hade lektioner som vanligt hela onsdagen 8-15.30 non-stop i princip. Bra lektioner rakt genom vilket kändes skönt eftersom jag hade en VFU-kandidat som går brevid och i princip trampar mig på hälarna. Efter alla lektioner var det en kollega som verkligen påpekade jag skulle ringa hem till en av mina mentorselevers mamma. Det har varit omtumlande för denna elev (hädanefter nämnd som T) redan innan då denne dagen innan höstterminen var inblandad i en riktigt allvarlig olycka men som T klarade sig från nästan utan några men. Jag ringde iaf, fick tag i pappan som direkt berättade att T försökt ta livet av sig men hade haft kontakt med mobiltelefonen med 2 andra mentorselever som jag har som handlingkraftigt nog kommit och räddat T. Jag tog ganska hårt på detta, främst därför att det var en blixt från klar himmel att något sådant ens skulle kunna ske T. Eleven är en av de vassaste jag haft, inte bara kunskaps- och ambitionsmässigt utan en supersäker social person som är omtyckt av alla, lärare som elever. Men också för att jag har sjukt svårt att hantera sådana besked, vet inte hur jag reagerar därför att jag typ inte vet hur man ska reagera. Dagen efter var T tillbaka i skolan, klart tagen, men pluggade på som förr. Fick dock ett mail från en av Ts hjältemodiga klasskamraters mamma som skrev att denne inte kunde göra något skolarbete för de traumatiska händelserna. Rätt bisarr paradox med tanke på att den som verkligen hade en traumatisk upplevelse till och med var tillbaka 2 dagar efter det inträffade.

Idag gjorde jag simprov med skolans femmor. Var med och lekte tillsammans med dem i vattnet på fria leken efter simprovet, mest av egoistiska skäl, för att jag också ville bada men fick ett riktigt hjärtevärmande beröm av min kollega som var med för att hon tyckte att jag hade så bra kontakt med eleverna och att de levde upp när jag körde med dem. Klart oväntat att få ett "du är så bra" från just den kollegan också som jag upplever inte direkt skräda med orden. Dessutom hann jag ner en sväng med ytterligare en elev från min mentorsklass, som hade ett rejält köttsår på baken, till vårdcentralen för att få det ihopsytt, samtidigt som jag först hade en klass treor som körde lekar på egen hand i 10 min innan jag var tillbaka efter att ha skjutsat ner honom och sedan för att kolla så allt gick bra stack jag efter att jag satt igång mina femmor och när jag även där var tillbaka i salen efter 10 min så lekte de också riktigt bra. Det finns så mycket ansvarskännande och disciplin bland ungarna när det väl sätts på prov.

Oops, tiden går. Enligt mitt tankesätt är det exakt en månad sedan jag skrev, alltså 4 veckor. I min värld är inte en månad mer än just 4 veckor, inte 4 och en halv som folk påstår, i alla fall växte jag upp med den synen. Dessutom är det typ ett år sedan jag satte igång att skriva här. Mycket grejer. AC/DC, SM-guld, sportlov, föräldrabesök, en rejäl tripp ned längs minnenas allé x2. Här tänker jag fördjupa mig lite. Jag har nämligen, som frukt av min lättviktiga terapi, lyckats samordna en sammankomst med de sommarstugemänniskor som bor i Stockholmsregionen... hela 4 stycken är vi inklusive mig. En vägrade ens svara, de övriga två, som är systrar var desto mer engagerade. Väl på kvällen för återträffen insjuknade en av systrarna så var vi två kvar. Men en riktigt lyckad kväll blev det med mycket minnen och mycket "catching up". Sjukt impad av N och vad hon lyckats åstadkomma på de nästan 10 åren som vi inte haft kontakt. Slutklämmen blev att dessa återträffar skulle bli regelbunda, till den grad att vi ska försöka ordna det 1 gång i månaden, så nästa är bokad till om två helger om det nu funkar. Helgen efter dök en annan sommarstugekompis upp, O, som till vardags bor i Skåne, tillsammans med en polare. Vi drog ut på lördagkvällen och skulle göra stan och jag hade nämnt för N att O skulle upp och hon tyckte jag kunde höra av mig om vi var i stan något så kanske vi kunde ses lite kort. Sagt och gjort och lyckligtvis nog passerade hon och en kompis restaurangen vi satt på på väg till den inflyttningsfest de skulle på. En halvtimme sa hon att de hann med att sitta med oss men efter en timme så frågade jag om deras fest var inställd. Det var den inte utan hade flyttat till Söder. Vi erbjöd dem skjuts dit eftersom vi hade tänkt lite barhäng i de faggorna ändå men det hela slutade med att de hängde med oss hela kvällen och återigen gick den i sentimentalitetens tecken. 

Fast  senaste tidens största leende på läpparna hade jag dagen efter en lite udda dröm innehållandes den berömda ABC. Detaljerna är numera väldigt oklara vad som skedde i drömmen men det var en form av flashback på vår korta historia ihop och känslan som infann sig var av ett väldigt udda slag. Mådde otroligt bra och mös hela dagen bara att tänka på vad jag drömt. Knasigt och så här med perspektiv lite tragiskt men så var det iaf

Jag gjorde en sak jag inte gjort på mycket, mycket länge, jag blottade mig. Jag erkände mina känslor för mig själv och accepterade tanken på att jag släppte kontrollen och blev "kär". I en tjej som absolut förtjänar min kärlek. Smart, lite egen och ganska trygg i sig själv. Jag gjorde även ganska klart för henne hur jag kände. Att jag aldrig riktigt fått den kontakt på ett högre plan som nu. Jag menar, jag släppte ju till och med mina principer och åkte ner till Skåne igen med huvudambitionen att träffa henne igen.

Men jag vet hur sagan kommer sluta. Hon har redan sagt till mig att hon trivs med sitt nuvarande liv. Med sin frihet, sin ensamhet. Hon har ju varit ihop med samma kille sedan hon var 18 år och upplever äntligen det obundna i singellivet. Jag har försökt göra det tydligt för henne att ett liv med mig innebär en frihet, jag behöver ju friheten själv. Jag klarar inte av att hela tiden vara "på" och umgås aktivt med det verkar inte nå fram. Men jag vet som sagt hur det kommer sluta. Jag fortsätter tråna och försiktigt försöka visa upp mina kvaliteter och det kommer gå en tid men så efter 2-3 månader dyker någon annan upp i hennes liv och allt snack om frihet och solitud är som bortblåst i ett svep. Då är det annat i tankarna men sällan jag. Jag är ju den ultimata killkompisen i alla lägen. Snäll, respekterande, omtänksam och annorlunda men aldrig, aldrig attraktiv. Aldrig någon att satsa på.

Så har man kanske ställt till det för sig. I ett inlägg från i somras som jag döpte till "Preben" skrev jag om att jag råkade stöta på en tjej som jag direkt fastnade för. Då, i somras, så blev det inget av de träffar vi försökte få till. Hon mådde taskigt efter ett uppbrott med sin pojkvän eller hur det nu låg till. Lagom till julen så hade vi snackat lite snabbt över FB och jag skickade ett meddelande till henne att jag gärna tog upp den där uteblivna fikan från i somras och hon var med på det. Så vi träffades första dagen jag var nere och tog just en fika. Dagen efter satt vi på en pub och tog en öl, på juldagen åkte jag hem till hennes lägenhet. Vi har inte gjort något fysiskt alls, bara pratat och haft sjukt trevligt. Jag känner verkligen att det klickar med henne totalt och hon har uttryckt samma känsla. Jag får se vart det landar men just nu känns det sjukt bra om man bortser från de 60 milen mellan oss. Vi har sjukt mycket gemensamt och jag får en känsla av att hon är väldigt lik mig, även gällande personliga demoner och liknande. Dock är det oklart om likheter är något positivt eller negativt... Skickade ett blandband till henne idag ämnat för hennes födelsedag som dyker upp inom kort och precis när jag kom hem från posten fick jag ett sms av henne där hon ville jag skulle uppge min adress så hon kunde skicka en sak till mig, min gissning; ett blandband...

Tankarna om en flytt hem till Skåne tog dessutom återigen fart, jag får liksom per automatik ett helt annat socialt liv så fort jag sätter min fot på den akademiska marken. Mitt sociala liv här i Stockholm är som bekant helt obefintligt. Jag har redan börjat försöka förlika mig med tanken på att släppa Stockholmsinnebandy och jobbet. Samt planera för när jag ska lägga ut lägenheten till försäljning. Det känns som att jag till slut är på väg till Skåne igen. Men inget är ju säkert och jag antar att jag kommer älta denna tanke om och om igen. Jag har älskar ju verkligen Stockholm och har blivit sjukt förtjust av att bo och verka i Huddinge. Och klubben jag är med i saknar motstycke någon annanstans i Sverige samt har en massa spännande tjejer på väg upp ur de yngre årskullarna som hade varit så kul att följa och utveckla. Åh, faaaaaan!

Fan, jag måste börja skriva ner saker som jag tänker på under dagarna. För när jag äntligen har tid och sätter mig här så är hjärnan helt blank på alla uppslag jag gått och fnulat på under dagen. Det var något om hur mina lärare var på den tiden jag gick i skolan och något annat om ja, det kommer jag inte ens ihåg men säkert under 20 minuter av en lektion idag hade jag en liten storyline i huvudet som jag putsade på och förbättrade men kommer jag ihåg nu, not fucking likely!

Tog långlunch idag. Tyckte jag förtjänade det efter min 15 min lunch igår och oätbar mat i matsalen de två senaste dagarna. En och en halv timme lunch i SKHLM centrum med C tyckte jag var lagom. I ärlighetens namn så hade jag bara suttit av den tiden på jobbet ändå eftersom jag gick och väntade på ett möte sent på eftermiddagen efter att min sista lektion slutade kl 12 och betygen är satta och det återstår en handfull dagar av terminen so why the hell not...

Fy fan vad tiden går. i en veckas tid nu har jag inte haft en enda kväll "ledig". Alltså, ingen har tvingat mig att göra något men jag har hela tiden bokat upp mig. Förra fredagen dök syrran och hennes pojkvän upp här och stack igen söndagkväll, hann bland annat med ett besök på Cliff Barnes, inte "my kind of place" men jag verkligen blandingen av folk och hela den avslappnade opretetantiösa inställningen som det stället dryper av. Dessutom är det ju ett stort plus att stället stänger redan kl. 1, hatar att gå ut sent och komma hem idiotiskt sent. Måndag till idag torsdag ahr det sedan varit innebandy varje kväll. Imorgon är det hockey och sedan har jag en tom kväll på lördag... Men tiden går snabbt när dagarna ser ut så. I tisdags hade jag även mitt lilla hedersuppdrag att snacka "killsnack" med killarna i sexan. De har sex och samlevnad nu och min uppgift blir att försöka lite utvunget och avslappnat svara på deras inlämnade och hemliga frågor om ämnet. Visade sig att samma kille hade skrivit i princip alla frågor och sedan inte riktigt kunde vänta med att jag läste upp dem utan frågade dem redan innan... Hade 2 grupper, en sjukt blyg och med lätt flackande blickar och en totalgalet som helt ohämmat pratade om hur det kändes att runka och hur de brukar göra då. Det tråkiga är att de kan sjukt mycket i ämnet utan att egentligen veta något om ämnet. De har nog hämtat all sin kunskap genom internet med allt vad det innebär och när vi diskuterade sex och närhet på riktigt kontra sex och närhet på film så hade de lite svårt att riktigt greppa hur olikt det är.

Apropå att tiden går fort, en av mina gamla flickvänner har tydligen förlovat sig i veckan, tror inte jag har tagit upp henne här än och har inte orken att göra det just nu, kanske senare i helgen (känns som det är något jag skrivit förr...)

POOF! lät det från vardagsrummet. Först trodde jag i min enfald att det var någon som langat upp något på min balkong när jag sänkte boken jag låg och läste. Liksom för att de ville träffa mig sådär mitt i natten, någon tjej som man glömt bort existerade men som nu skulle komma mitt i natten för att göra sig påmind på bästa möjliga sätt. Sedan erinrade jag mig att min cykel ju blev stulen från altanen i somras och tände upp alla lampor jag kom åt om det, vilket är klart mer troligt, skulle vara någon form av inbrottsförsök. Gick och letade lite i vardagsrummet efter nedfallna grejer, det lät nämligen precis som när man släpper tidningar platt mot golvet men nä. Sedan kände jag en svag doft som kunde liknas vid bakelit. Kolla mot TV-bänken och där stod min högt värderade digtalTVbox och blinkade med alla röda lampor den kunde uppbringa. Min inspelningsbara box var död. Med alla inspelade avsnitt av So you think you can dance som jag ibland spelar för att komma ur något deppigt humör! Kuken! Nu lär det bli några veckor utan TV, hur ska jag klara det?

På torsdag ska jag gå och se den helt sagolika gruppen Sirqus Alfon här i Huddinge. Grymt! Synd bara att jag inte får någon, NÅGON, med mig på detta evenemang trots en extra biljett helt gratis. Alla ska göra något. Var ju samma visa i somras när jag gick och såg deras Eurotrash föreställning. Men; "what goes around comes around", jag har väl dissat mina kamraters inviter för många gånger för att de ska vilja hänga med på någon av mina.

BTW, är kär i en 19-åring. Den här tjejens blogg är ju så jävla bra att man inte kan låta bli att kära ner sig lite i henne, med en litet varningens finger för att bli klassad som gubbsjuk: http://www.1000apor.se/blogs/praktikant

Åhh! Jag har inte sett de senare avsnitten av den engelska orginalupplagan av "The office" men ser avsnitten lite sporadiskt nu när de går på TV4 komedi. Jag har alltid gillat kärlekshistorian mellan Tim och Dawn. Åh vad den kärleken de visar upp känns så underbar. I det avsnittet jag såg idag så sålde Dawn kyssar för ett pund och Tim la pengar till henne men sade sig inte vilja ha någon kyss. Dawn insisterade och det slutade med en kort, stulen puss på munnen och man bara såg hur kärleken och passionen dröp mellan trots att de båda har förhållanden på sitt håll. Helt underbar sekvens och jag pallade inte se det utan mina töntiga flin som ersätter tårarna i mitt liv. Det är ju den ultimata kärlekshistorien, åh, smärtsamt men så vackert. (snacka om bra skådespeleri)

Trodde jag kunde hitta klippet på YouTube men icke, inte ens den kyssen jag menar finns som bild på nätet så det får bli julfestkyssen istället...

Hur snabbt kan man glömma? För 5 minuter sedan kom jag på en grej jag skulle skriva. På den tiden det tog för mig att logga in hann jag glömma hela uppslaget!

Efter ytterligare en intensiv vecka har jag så äntligen ett litet andningshål i form av höstlov. Det som många tror är att vi är lediga under loven och generellt stämmer det med ett lysande undantag; höstlovet. Dessa dagar är studiedagar för oss lärare vilket känns helt knasigt för på våren har vi sportlov, påsklov, nationaldag, första maj och några andra break från eleverna och skolan. Men på hösten, när det är som deppigast, mörkast och tråkigast så lägger de jobb på vårt enda lov. Två dagars jobb, utan elever, blir det för mig och sedan innebandyskola onsdag, torsdag.

Hade fest på jobbet i fredags. Jag är näst-yngst på jobbet med en massa damer i 40-50-års åldern. I fredags fick jag ett bevis på hur illa det står till med mig då jag för några sekunder övervägde alternativet att ta hem en av dessa damer. Det är långt ifrån en omöjlighet att jag skulle få det att hända trots att man och barn finns i deras liv men som tur är dricker jag ju inte så mitt vett är någorlunda intakt under dessa knasiga infall. När jag ändå är inne på det området så slog mig en sak jag låg i badet nyss. Människan är ju en av de få djur som har sex för nöjes skull och det nöjes skull misstänker jag är intimt kopplat till det faktum att vi njuter av det. Min förlupna tanke var denna. Har det funnits en tid i evolutionshistorien då män på samma sätt som kvinnor kunde bibehålla den där otroligt starka lusten efter klimax? För som det är nu så, helt ärligt, det är ganska skönt att få slippa hålla på efter det gått för en. Kan tänka mig att evolutionen ganska snabbt skrotade den ideén att killar också kunde få multipla orgasmer (jag vet att det finns sexgurus som påstår sig kunna få det även som kille) för jävlar vad det måste ha knullats i den tidseran! Kan inte ha varit hög produktivitet på annat än barnafödande då.