Vägskäl

Skön kommentar att få! Andra uttalanden i samma konversation var "fan, du är bara 31 eller vad är det" samt "killar blir bara bättre med åren". Bra för mitt ego, behöver lite sådana boostar ibland!

I förrgår började jag chatta med en av, för mig, mina vikitgaste relationer i mina ungdomsår. En tjej som hade ett sätt att möta sin omgivning som inte liknade något jag tidigare upplevt. Alla tog hon emot med öppna armar och hade en total tro på att alla människor var goda. Till saken hör ju också att hon fortfarande är den människa jag träffat i verkligheten som jag anser som den vackraste jag någonsin sett och alla som mötte henne såg självklart samma sak. Nå, hon är numera en blivande Dramatenskådespelerska och hade avslutningsföreställning med pjäsen som hon spelade i på Dramatens lilla scen och sa att hon ville att jag skulle komma och se henne spela. Detta är något jag försökt göra förr men tyvärr krockade det med antingen sjukdom eller innebandy när jag skulle gå med mina kollegor, kommer inte ihåg vilket, och således missade jag att se henne då. Men nu fick jag alltså en chans till, dessutom på min lediga kväll så självklart hoppade jag på. Jag älskar att gå på teater så i vanlig ordning så satt jag förstummad och njöt av det som utspelade sig på scenen men alla tankar efteråt... Känslan som fanns när jag umgicks med henne och hennes systrar när jag var yngre infann sig, en känsla av trygghet, harmoni och livsglädje. Jag har sagt det förr men det kan inte betonas nog, mina somrar i sommarstugan är det viktigaste som funnits i mitt liv och det är en tid och en känsla som jag aldrig någonsin tror jag kommer uppleva igen.

De var tre systrar från Växjötrakten, eller i alla fall 2 samt en halvsyster. De hade stuga på samma ställe som jag och sommaren -91 blev den viktigaste i mitt liv. Det var då vi fick syn på dem för första gången, cyklandes till Skeletors kiosk, över gräsplätten där Frälsningsarmén brukade ställa upp sitt tält under någon vecka på sommaren. Jag minns inte hur vi fick kontakt, om det var jag eller Alex som började prata med dem men jag tror nästan att det var jag, det låter som en sak jag gjorde i min ungdom när självförtroendet var intakt och omdömet var lite suddigt. Jag blev ihop med yngsta systern ganska omgående (som var lika gammal som jag) och vi gick på Polackadiskon i Kolonin, systrarna bytte kläder med varandra i buskarna, vi bråkade med de grabbarna som försökte "stjäla" våra tjejer från oss och systrarna paddlade topless till fiskelägret på en surfingbräda. Men det viktigaste av allt var våra kvällar på stranden när vi grillade, pratade och sjöng. Systrarna gick Waldorfskola och var väldigt duktiga på allt kreativt som måla, dansa, sjunga m.m. Och nere på stranden fick jag för första gången höra de två melodier som jag förevigt anser som de vackraste som någonsin gjorts. Jag förstår ju att de egentligen bara är vackra för minnena som dyker upp i samband med dem men Summertime och Take Five är fortfarande bland de mest spelade låtarna på min iPod. För ett antal somrar framåt så växte jag som människa till stor del tack vare dessa tjejer och deras sätt att ta sig an livet. De lärde mig inget medvetet men jag plockade upp allt, hur man ska agera mot andra, hur man pratar med andra, hur man kan tänka och resonera om man vill vara en god människa. Jag kan aldrig tänka mig att de ser på dessa somrar med samma vikt och betydelse som jag gör. Antagligen är det ingen i vårt 30-man stora sommarstugegäng som gör det förutom jag men det är den tid som absolut formade mig mest. Jag saknar min ungdom!

Så gick denna sommaren. En vecka kvar sedan börjar jobbet igen och vilken ångest det innebär. När första idéen om att jag skulle bli lärare började kläckas i min naiva knopp, någon gång i de yngre tonåren, så var det såklart, precis som för många andra som tänkt samma tanke, sommarloven som hägrade. Man led med sina föräldrar som redan i mars började leka Saida för att förutspå hur vädret 3 månader senare skulle se ut så att de kunde ta semester vid rätt tillfälle. En obegriplig tanke vid den tid då man från veckan innan midsommar till en bra bit in i augusti levde ett bekymmersfritt liv utan skolångest och väckarklocka och då det inte spelade någon roll om det regnade 2 veckor i sträck för man visste att för eller senare skulle solen komma fram ändå. Läraridéen formades senare om till att vara ett bra karriärsval då jag vet vilka förmågor jag besitter och jag kände att lärarrollen nog skulle passa mig. I alla fall så som den såg ut när jag gick i skolan. Denna ambition och således detta yrkesval har lett till 2 av mitt livs största besvikelser.

Nåväl. Denna sommaren fick jag ett återfall av de där magiska kvällarna från min ungdom. Min syster hade kommit på den förträffliga idéen att ordna en överrasknings 30-årsfest för mig med hänsyn till att min egentliga 30-årsdag gick åt till att flytta. Under förevändningen att hon själv skulle ha inflyttningsfest duschade jag och gjorde mig klar precis lagom till att kompis efter kompis drällde in genom dörren. Tog nog 5-6 människor innan jag fattade att det inte skulle bli någon inflyttningsfest hos henne. Käk och sedan häng i trädgårdmöblerna till 3 på natten. Och vilken kväll det blev, ett dussin vänner hade dykt upp, majoriteten från de nyss nämnda ungdomssomrarna. Inga lekar, inga sånger, inget trams bara prat. Precis som förr. Alla snackade med alla oavsett om de ens kände varandra sedan innan och det blev inget ytligt tjafs utan bara skratt och allvar. Kanske den bästa kvällen i mitt liv de senaste 10 åren. Helt sagolikt. Sov inget på natten. Känslan från de svunna somrarna hade infunnit sig och jag ville inte tappa den så jag låg hellre vaken och drömde mig bort till roligare tider.