G.I. Jane & Gizmo part 1
Det börjar närma sig min födelsedag och jag har en liten tanke på att sluta skriva här när jag väl fyllt år. Kanske det blir så, kanske inte men ideén är att avhandla de grejer som påverkat mitt liv mest fram till nu innan dess. Så dags för nästa flickvänshistoria.
Under våren -99 hade jag och mina nyfunna (inte så långlivande) kompisar börjat utforska klubblivet i Skåne. Vårt stora stamhak, sedan en längre tid tillbaka, var i Ystad och ett ställe som hade 18-årsgräns endast på torsdagar. Så varje torsdag efter jobbet var det till att åka hem och sova och sedan förberedda sig för att åka de 7 milen till Ystad. Under säkert ett par månaders tid hade jag spanat in en tjej som var alltid var där varje torsdag. Hon var någon av de grymmaste dansare jag sett och hade en sådan oerhört skön stil såväl rörelsemässigt som utseendemässigt.Men jag kollade in henne på avstånd då jag var alldeles för feg för att ta ett negativt svar och sedan behöva träffa henne där varje gång vi var ute. Polarna, de väldigt grabbiga polarna, undrade om jag tände på killar då de menade att hon såg ut som en sådan men vad annat hade jag att förvänta mig för uttalanden från dem. Jag tyckte att hon också hade någon sorts intresserad inställning till mig men å andra sidan är jag ju sämst på dessa signaler.
Men så en kväll vågade jag. Först frågade jag hur hon orkade vara där varje torsdagkväll om hon nu hade skola dagen efter men hon menade att det var det värt och dessutom, jag borde ju veta eftersom jag också var en lika frekvent besökare. Sedan tog modet slut men av en slump stötte jag på henne och hennes kompisar på McDonalds efteråt. Eller om vi gick dit tillsammans, minnet är lite vagt på denna punkt trots att jag som alltid var spiknykter. Nåväl, jag velade och fjantade tills en av mina riktiga kompisar tog tag i situationen, i stil med; "Jag pallar inte mer, nu tar jag hennes telefonnummer åt dig så vi kan åka hem", sagt och gjort. Jag fick lappen av honom, kollade på den och sedan, ja, vart fan gjorde jag av den jävla lappen?
Mitt klumpiga misstag av att tappa bort lappen upptäckte jag inte förrän dagen efter då jag skulle ringa. Jag vände upp och ner på hela lägenheten i sökandet efter denna fördömda lapp, i två dagar gick hela min vakna tid åt att försöka finna lappen. Till slut gav jag upp och gjorde en desperat grej, jag ringde på måfå ett nummer som jag fått för mig var det som stod på lappen... Succé! Av någon anledning hade jag med min enda blick på lappen lyckats memorera hennes nummer! Ett nummer som jag än idag kan trolla fram ur mitt minne bara jag får lite tid på mig att gräva.
Under våren -99 hade jag och mina nyfunna (inte så långlivande) kompisar börjat utforska klubblivet i Skåne. Vårt stora stamhak, sedan en längre tid tillbaka, var i Ystad och ett ställe som hade 18-årsgräns endast på torsdagar. Så varje torsdag efter jobbet var det till att åka hem och sova och sedan förberedda sig för att åka de 7 milen till Ystad. Under säkert ett par månaders tid hade jag spanat in en tjej som var alltid var där varje torsdag. Hon var någon av de grymmaste dansare jag sett och hade en sådan oerhört skön stil såväl rörelsemässigt som utseendemässigt.Men jag kollade in henne på avstånd då jag var alldeles för feg för att ta ett negativt svar och sedan behöva träffa henne där varje gång vi var ute. Polarna, de väldigt grabbiga polarna, undrade om jag tände på killar då de menade att hon såg ut som en sådan men vad annat hade jag att förvänta mig för uttalanden från dem. Jag tyckte att hon också hade någon sorts intresserad inställning till mig men å andra sidan är jag ju sämst på dessa signaler.
Men så en kväll vågade jag. Först frågade jag hur hon orkade vara där varje torsdagkväll om hon nu hade skola dagen efter men hon menade att det var det värt och dessutom, jag borde ju veta eftersom jag också var en lika frekvent besökare. Sedan tog modet slut men av en slump stötte jag på henne och hennes kompisar på McDonalds efteråt. Eller om vi gick dit tillsammans, minnet är lite vagt på denna punkt trots att jag som alltid var spiknykter. Nåväl, jag velade och fjantade tills en av mina riktiga kompisar tog tag i situationen, i stil med; "Jag pallar inte mer, nu tar jag hennes telefonnummer åt dig så vi kan åka hem", sagt och gjort. Jag fick lappen av honom, kollade på den och sedan, ja, vart fan gjorde jag av den jävla lappen?
Mitt klumpiga misstag av att tappa bort lappen upptäckte jag inte förrän dagen efter då jag skulle ringa. Jag vände upp och ner på hela lägenheten i sökandet efter denna fördömda lapp, i två dagar gick hela min vakna tid åt att försöka finna lappen. Till slut gav jag upp och gjorde en desperat grej, jag ringde på måfå ett nummer som jag fått för mig var det som stod på lappen... Succé! Av någon anledning hade jag med min enda blick på lappen lyckats memorera hennes nummer! Ett nummer som jag än idag kan trolla fram ur mitt minne bara jag får lite tid på mig att gräva.
Kommentarer
Trackback
