Vägskäl

Leif GW Persson! Jag har alltid ansett honom som en fåne, en illa placerad snubbe framför en TV-kamera i ett program som frossar i folks olycka och primitiva känsla av rädsla. Dock såg jag honom i Videokväll hos Luuk, vilket i sig är ett småmysigt program och jävlar vad en uppfattning kan ändras. Han är ju helt uppenbart en förvirrad professorstyp som otaliga gånger satte glasögonen på huvudet, på näsan, stoppade ner dem i sin bröstficka för att två sekunder senare återigen sätta dem på huvudet. Det jag imponerades av hos honom var hans beslutsamhet. Knegargrabb som förstod att han hade ett bra intellekt och ville göra något av det. Jag vill också göra det, jag vet att jag har större resurser än det jag får ut. Jag vet att jag har en inneboende kreativitet som störs något så otroligt av mina stora koncentrationssvårigheter och min oförmåga att totalt hänge mig åt något utan att splittras på tusen bitar. jag ska inte stå och försöka fostra en massa snorungar i något som dels de skiter i och som dels inte betyder något för dem eller för mig i det långa loppet. Jag vill göra något av min inneboende kraft, få en ventil, ett utlopp. GW satte sig och skrev en bok för han hade inget att göra och ville berätta sin historia. påstod att "det där var väl inte så svårt". Jag vill och kan fan också skriva en bok men allvarligt, vilken historia bär jag på som måste komma ut i någon form av terapisyfte? Nä. Jag får väl börja med att hitta tillbaka till den lilla konstnärliga ådra som ibland dyker upp när jag skriver och hoppas på att något leder ut från det.

Wiki