Vägskäl

Har har haft det så sjukt hektiskt sista tiden inte konstant men det är hela tiden saker som ska ske inom en snar framtid som ligger och gnager på en. Idag nådde väl kulmen då evenemanget som bidragit till mest tankar och oro avklarades och luften helt plötsligt gick ur mig, dels av utmattning men dels också av ett antiklimax då man alltid hoppas på det bästa men det inte alltid blir så. Så tom och urlakad gick jag och satte mig brevis en bekant som jag känner väldigt ytligt men när vi väl ses så utbyter vi rätt mycket tankar. Men istället för att säga något så sträckte han ut armarna och gav mig en kram, det gjorde min dag och gav mig väldigt mycket ny energi.