Vägskäl

Så gick denna sommaren. En vecka kvar sedan börjar jobbet igen och vilken ångest det innebär. När första idéen om att jag skulle bli lärare började kläckas i min naiva knopp, någon gång i de yngre tonåren, så var det såklart, precis som för många andra som tänkt samma tanke, sommarloven som hägrade. Man led med sina föräldrar som redan i mars började leka Saida för att förutspå hur vädret 3 månader senare skulle se ut så att de kunde ta semester vid rätt tillfälle. En obegriplig tanke vid den tid då man från veckan innan midsommar till en bra bit in i augusti levde ett bekymmersfritt liv utan skolångest och väckarklocka och då det inte spelade någon roll om det regnade 2 veckor i sträck för man visste att för eller senare skulle solen komma fram ändå. Läraridéen formades senare om till att vara ett bra karriärsval då jag vet vilka förmågor jag besitter och jag kände att lärarrollen nog skulle passa mig. I alla fall så som den såg ut när jag gick i skolan. Denna ambition och således detta yrkesval har lett till 2 av mitt livs största besvikelser.

 1) Skolan ser inte längre ut som jag kommer ihåg den. Nu måste man som lärare utvärdera, uppfostra, socialisera, hålla hemkontakt och fixa en massa annat som tar mig längre och längre från det som från början var mitt starka motiv till lärarvalet, det pedagogiska. Mindre utrymme åt pedagogik gör att man lessnar otroligt fort på att vara lärare då det är det man vill hålla på med. Så är det åtminstonde för mig men jag vet inte vad jag vill hålla på med annars så jag får väl fortsätta till jag kommer på vad jag vill bli när jag blir stor. 

2) Sommarloven blir aldrig som när man var ung. Då var det inte en lugn stund. Från att man vaknade någon gång vid middagstid handlade allt om polare. Så fort man slängt i sig frukosten sprang man över till kompisen som man valt för dagen att förära med första besöket (detta var innan mobiltelefonen var allmängods) och hoppades att denna också var vaken så man slapp det där urtråkiga med att se honom eller henne äta frukost. Sedan var det ut i solen, antingen till nästa polares hus eller till någon samlingspunkt där man visste att alla höll hus tills någon kom på något att göra. Häng hela dagarna och när kvällen kom samlades man hemma hos någon vars föräldrar var toleranta nog att ha ett gäng ungdomar hängandes i sin trädgård och begagna det slitna trädgårsmöblemanget. Där fortsatte hänget tills tiden var inne för att man inte fick vara ute längre. Denna sommaren (och rätt många av de som föregått den på senare år) har gått åt att vakna vid 9-tiden för att man inte av någon anledning kan sova längre än så om dagarna. Äta frukost och sedan vänta. Vänta på att någon kompis ska sluta jobbet vid 4-5-tiden eller få ledigt från sin bättre hälft från målandet, snickrandet eller vilken arbetsuppgift de nu är satta i. Jag vill ju bara leka, varför vill ingen annan göra det längre?

Nåväl. Denna sommaren fick jag ett återfall av de där magiska kvällarna från min ungdom. Min syster hade kommit på den förträffliga idéen att ordna en överrasknings 30-årsfest för mig med hänsyn till att min egentliga 30-årsdag gick åt till att flytta. Under förevändningen att hon själv skulle ha inflyttningsfest duschade jag och gjorde mig klar precis lagom till att kompis efter kompis drällde in genom dörren. Tog nog 5-6 människor innan jag fattade att det inte skulle bli någon inflyttningsfest hos henne. Käk och sedan häng i trädgårdmöblerna till 3 på natten. Och vilken kväll det blev, ett dussin vänner hade dykt upp, majoriteten från de nyss nämnda ungdomssomrarna. Inga lekar, inga sånger, inget trams bara prat. Precis som förr. Alla snackade med alla oavsett om de ens kände varandra sedan innan och det blev inget ytligt tjafs utan bara skratt och allvar. Kanske den bästa kvällen i mitt liv de senaste 10 åren. Helt sagolikt. Sov inget på natten. Känslan från de svunna somrarna hade infunnit sig och jag ville inte tappa den så jag låg hellre vaken och drömde mig bort till roligare tider.