I stort sett menlös.
Så sitter jag hemma en lördagkväll igen. Ska ju egentligen försöka undvika det för att slippa alla tankar som per automatik kommer då. Vad faen gör jag och varför? Vad faen jag gör? Jag går och väntar på att något ska sätta igång. Problemet är att jag inte vet vad och med största sannolikhet kommer det aldrig sätta igång heller om jag inte kommer på vad det är jävligt snart. Varför? För att jag har en illusion om att livet är så mycket mer än vad det är. Så här går jag och tror att jag lever ett alldeles förträffligt liv, vilket jag antagligen gör men att jag inte nöjer mig med det utan att det ska vara extraordinärt. Utan att lägga ner någon som helst energi på att faktiskt närma mig den tanken. Ah shit!
Nåväl. Jobbade med ungarna första gången det här läsåret måndag, tisdag. På måndagen stukade jag/fick spricka i tån och haltade därmed hela tisdagen trots högläge och Orudissalva. Tisdagen började jag dessutom få ont i halsen och gick tidigt från jobbet för att dels gå till vårdcentralen för tån men också för att kanske kunna undvika att utveckla halsontet ännu mer. Onsdagmorgon tänkte jag att jag skulle ta mina 2 enda lektioner (eftersom jag har sovmorgon och de ligger kloss) och sedan gå hem då jag kände att jag kanske skulle bli ännu värre. Dock ringde skolan och väckte mig kl 7 och frågade om jag ville vikariera för min kollega vilket istället ledde till att jag sjukanmälde mig då. Torsdag kände jag mig riktigt kry igen efter en massa sömn tis-ons men då fick jag inte komma till jobbet för att de hade förlängt med min vikarie. Istället blev det en perfekt uppladdning inför MondayBar Summer cruise dock med en sabbad tå. Så kan det gå och fy faen vad menlöst och tråkigt det är att skriva så här!!!
Helgen innan var jag på läger med mina innebandytjejer. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför den här säsongen. Jag har ju en ganska stor ambition och vilja att få de här tjejerna att blir riktigt bra, vilket inte skulle vara helt omöjligt. Tyvärr verkar inte det riktigt harmonera vad de själv vill för trots påståenden om att de vill satsa och utvecklas så skiter de i sina fysiska förutsättningar med kondition och styrka. De är helt främmande för att plåga sig och tömma sig till det yttersta under träning och match och de har otroligt konstiga prioriteringar gällande till hur viktigt de anser sitt idrottande vara i förhållande till tex att klippa sig eller se på fotbollsmatcher. De kommer bara bli en jävla röra om de inte snart fattar vad det är jag pratar om faktiskt tänka och tycka innebandy i förmån för att kunna ge sig själv utrymme för utveckling. Några fattar och jag vet inte om det är det som kommer rädda laget eller stjälpa laget. Det är nog ganska beroende på hur dessa få klarar av att indokrinera tanken hos sina övriga lagkamrater för mitt snack verkar ju inte gå in!
