Vägskäl

Jag lever mitt liv i det förgångna. Tyvärr. Jag klarar av att uppskatta tillfällena som jag vet kommer bli de här sentimentala minnena när de väl sker och oftast är de dem klaraste minnesbilderna jag har i mitt liv och det är väl en del i problemet. Nu fick jag se ett foto, som jag aldrig sett för, från vårt sommarställe där jag alltid tillbringade somrarna, från sommaren jag fyllt 13 år. Tårarna kom direkt! Helvete! En missbrukare letar ju alltid efter den där första kicken som de fick av sin drog men aldrig igen kommer uppleva. Detta är min kick, från min drog som jag aldrig igen kommer uppleva. Gudarna ska veta att jag försökt och jag gör allt för att projicera nya upplevelser som likvärdiga med den från den tiden då jag fick den ultimata kicken av vänskap, kärlek och nya upplevelser. Dock, ska man vara helt ärlig, inget har levt upp till det igen. Jag tror det beror på oskuldfullheten. Man var så vansinnigt naiv och det måste varit en helt otrolig frihet att vara så ovetande om allt som ligger framför en här i livet. Visst jag lever väl inget betungande liv nu och har det i ärlighetens namn rätt bra men nu finns kraven där, skydligheterna och förväntningarna. Men som jag sa, jag visste ändå att njuta av de stunderna när de kom.

När sommarlovet började gå mot sitt slut hände alltid samma sak. Jag vaknade tidigt en morgon, ofelbart brukade det regna. Kunde inte somna om. Jag gick ut i vardagsrummet som har vätter mot verandan. Där satte jag mig i soffan, tittade ut, spolade tillbaka alla händelser som hänt under sommaren och grät för stunderna som varit och aldrig kommer tillbaka. Så lever man sitt liv i det förgångna.