ADHD?
Alltså, jag fattar inte hur jag klarade mig ur grundskolan... eller gymnasiet... eller högskolan. Jag har en koncentrationsförmåga på 5 min. När jag skriver detta är det säkert 30:e gången ikväll jag sätter mig på datastolen och bläddrar runt bland favoriterna i Opera. Jag satt precis framför TV:n, innan dess tog jag en kiwi i köket och innan dess satt jag vid datorn. Jag skulle ju kunna använda den här tiden som jag inte gör ett smack på till så mycket nyttigare grejer; planering till imorgon, städa lägenheten, sortera och tvätta tvätt, läsa en vettig bok eller bara se klart det där jävla TV-programmet jag precis satt och tittade på. Jag måste hitta något att slå ihjäl min gnagande rastlöshet med. Det är ju en väldans tur att jag har träningar 3 ggr i veckan annars hade jag ju blivit tokig av att bara hänga i lägenheten.
Idag var jag på kurs och i vanliga fall när jag sitter i den lokalen så sitter jag mot det stora fönstret i rummet så att jag kan se ut. Nu kom jag lite senare än jag brukar och då hamnade jag med ryggen mot fönstret. Vilka enorma problem det medförde. Halva tiden gick ut på att snegla ut genom fönstret för att se vem det var som gick utanför och det passerade människor där hela, hela tiden. Det var inte så att jag räknade med att se någon jag kände igen men jag klarade inte av att låta bli att titta. (Nu var det dags igen, hörde Zlatans röst från TV:n och var tvungen att springa och titta, 5 min efter att jag satt mig här för att skriva). Nåväl. Iaf, förutom min rastlöshet på kursen råkade jag där också i en gruppövning nämna för mig chef att jag inte hittade ro i den här staden utan funderade på att flytta till Skåne igen, kanske inte det smartaste av drag. Fast å andra sidan, så har jag känt i 5 år nu och ändå bor jag kvar här.
Idag var jag på kurs och i vanliga fall när jag sitter i den lokalen så sitter jag mot det stora fönstret i rummet så att jag kan se ut. Nu kom jag lite senare än jag brukar och då hamnade jag med ryggen mot fönstret. Vilka enorma problem det medförde. Halva tiden gick ut på att snegla ut genom fönstret för att se vem det var som gick utanför och det passerade människor där hela, hela tiden. Det var inte så att jag räknade med att se någon jag kände igen men jag klarade inte av att låta bli att titta. (Nu var det dags igen, hörde Zlatans röst från TV:n och var tvungen att springa och titta, 5 min efter att jag satt mig här för att skriva). Nåväl. Iaf, förutom min rastlöshet på kursen råkade jag där också i en gruppövning nämna för mig chef att jag inte hittade ro i den här staden utan funderade på att flytta till Skåne igen, kanske inte det smartaste av drag. Fast å andra sidan, så har jag känt i 5 år nu och ändå bor jag kvar här.
Kommentarer
Trackback
