Jesper Bryngelsson
Satt och slötittade på TV:n idag och zappade runt bland mina kanaler av ren tristess när jag råkade hamna på SVT24 som direktsände isbandy från Zinken, en match jag egentligen hade tänkt sticka och kolla på live men då det regnade på kvällen sket jag i det av ren bekvämlighet. Jag följer inte bandyn överhuvudtaget men det var länge sedan jag var på match och det är rätt mysigt att se bandy på Zinken så jag fick ett infall att åka och titta men som sagt, det blev inget av det. Istället läste jag text-tv samtidigt som matchen, mellan Hammarby-Villa/Lidköping, fortlöpte i bakgrunden. Helt plötsligt sa kommentatorn något som fick mig att heja till; Jesper Bryngelsson.
Jag träffade Jesper första gången 1995. Under väldigt märkliga omständigheter skulle vi spela i samma lag i ett sammansatt representationslag. Han var en otroligt grym spelare och den stora stjärnan i laget. Jag minns att han pratade mycket om att börja spela för A-lag, välja klubbar och förhoppningar om att få representera Sverige. Då var han på väg in i sin karriär, 18 år gammal, med enorma förutsättningar. Nu såg jag honom på TV, spelandes för Villa och det jag såg av matchen var han riktigt bra. Kommentatorerna nämnde hans namn om och om igen och berömde honom för hans spel. För mig blev det ytterligare en påminnelse. Killen är 31 år och på upphällningen av sin aktiva karriär. Han nådde, om inte hela vägen fram, så en bra bit på vägen dit jag drömde när jag var 12-13 bast och föreställde mig scenarion på garageuppfarten om hur jag avgjorde SM- och VM-finaler med tillhörande kommentator som förkunnade min förträfflighet. Jag nådde också en bit på vägen men jag fick så otroligt många räkmackor att glida på att jag inte alls kan tillräkna mig mina erfarenheter på samma sätt. Men nu är det slut. Det finns ingen chans i helvetet att jag någonsin kommer, som Jesper, att spela en TV-match i ett SM-slutspel. Det tåget har gått, inte bara för att jag inte har talangen för det men även för att jag är för gammal, för gammal...
Den stora frågan är sedan om det skulle vara värt det. Det krävs att det är något annat som driver en än att man vill synas i TV och höra kommentatorerna prata väl om en och det vet jag inte om jag hade haft, då kanske jag hade odlat den lilla talang jag hade lite mer omsorgsfullt. Dock ska jag ju inte klaga, jag har fått uppleva stora händelser under de åren Jesper har finslipat sina förmågor för att nå till kvällens TV-match. Även om mina upplevelser har en lite mer passiv roll i själva matchavgörandet. Heders till Jesper dock, som förövrigt inte såg ut att ha åldrats ett år under sin hjälm sedan jag såg honom sist, för 13 år sedan.
Jag träffade Jesper första gången 1995. Under väldigt märkliga omständigheter skulle vi spela i samma lag i ett sammansatt representationslag. Han var en otroligt grym spelare och den stora stjärnan i laget. Jag minns att han pratade mycket om att börja spela för A-lag, välja klubbar och förhoppningar om att få representera Sverige. Då var han på väg in i sin karriär, 18 år gammal, med enorma förutsättningar. Nu såg jag honom på TV, spelandes för Villa och det jag såg av matchen var han riktigt bra. Kommentatorerna nämnde hans namn om och om igen och berömde honom för hans spel. För mig blev det ytterligare en påminnelse. Killen är 31 år och på upphällningen av sin aktiva karriär. Han nådde, om inte hela vägen fram, så en bra bit på vägen dit jag drömde när jag var 12-13 bast och föreställde mig scenarion på garageuppfarten om hur jag avgjorde SM- och VM-finaler med tillhörande kommentator som förkunnade min förträfflighet. Jag nådde också en bit på vägen men jag fick så otroligt många räkmackor att glida på att jag inte alls kan tillräkna mig mina erfarenheter på samma sätt. Men nu är det slut. Det finns ingen chans i helvetet att jag någonsin kommer, som Jesper, att spela en TV-match i ett SM-slutspel. Det tåget har gått, inte bara för att jag inte har talangen för det men även för att jag är för gammal, för gammal...
Den stora frågan är sedan om det skulle vara värt det. Det krävs att det är något annat som driver en än att man vill synas i TV och höra kommentatorerna prata väl om en och det vet jag inte om jag hade haft, då kanske jag hade odlat den lilla talang jag hade lite mer omsorgsfullt. Dock ska jag ju inte klaga, jag har fått uppleva stora händelser under de åren Jesper har finslipat sina förmågor för att nå till kvällens TV-match. Även om mina upplevelser har en lite mer passiv roll i själva matchavgörandet. Heders till Jesper dock, som förövrigt inte såg ut att ha åldrats ett år under sin hjälm sedan jag såg honom sist, för 13 år sedan.
Kommentarer
Trackback
