Vägskäl

I "Klass 9A" på SVT idag var det en rektor som skulle ge sin syn på hur en bra lärare ska vara. Hans första krav var att man ville vara lärare och vilja jobba med ungdomar. Det sistnämna klämmer jag dit rätt ordentligt men det första han sa gjorde att jag hejade till. När folk frågar mig hur det kan komma sig att man vill bli lärare så brukar jag svara att jag vill inte vara lärare, jag är bra på det och därför är jag det. Det är ett enkelt sätt för mig att dra in min brödföda men jag börjar mer och mer tvivla på om det räcker. Jag hatar föräldrakontakterna, jag hatar omdömena, jag hatar beygssättningen. Jag älskar när en elev helt plötsligt upptäcker att de begränsningar som denne trodde sig ha i själva verket bara satt i huvudet, jag älskar att de en elev var sprickfärdig av stotlhet över något som jag fått denna att klara. Så borde jag vara lärare, nej, antagligen inte. Jag har inte kallet, jag tänker inte på jobbet 24/7 och klarar inte av att varje rast och tillfälle prata elever och skola med mina kollegor. Jag är inte gjord för den skola som finns idag, jag är "old-school"-lärartypen. Den jag själv växte upp med, de som inte var intresserade av att vara ens kompis utan istället av att förmedla kunskaper. Inte den som agerade kurator utan istället var en auktoritetsfigur. Varje gång de ställer frågan om hur en bra lärare ska vara till någon av eleverna i dokumentären så svarar de "en bra kompis". Min mening är att kompisar får de söka bland sina jämnåriga, i plugget är man av en orsak, att skaffa sig en framtid och klarar inte föräldrarna av att förmedla och indoktinera detta hos sina barn så blir tyvärr en lärares enda väg att gifta sig med sitt yrke, att bli en pedagog, bästis, kurator, medlare, uppfostrare m.m. och därigenom lägga all sin vakna tid och tyvärr också mycket av sin nattsömn åt att ta på sig rollen som lärare.