Vägskäl

Jag skummade igenom lite gamla inlägg här i bloggen precis och la märke till väldigt mycket självdiagnostik. Jag ålägger mig med åkommor för att ge förklaringar till mitt sätt att vara, lite fegt men gud så enkelt. Så nu tänker jag lägga till ännu en åkomma.

Igår blev jag bekant med ett nytt begrepp; Peter Pan syndrome. Detta är tydligen en pseudo psykisk sjukdom som långt ifrån är erkänd av riktiga psykologer. Personer som lider av detta anser sig vara immuna mot att bli gamla. Inte så att de har en vaneföreställning om att de inte åldras utan de växer helt enkelt inte upp. Låt mig översätta detta till mitt liv. Jag börjar närma mig de 30, riktigt snabbt minst sagt. Vad gör jag annorlunda från när jag var barn? Jag har en egen lägenhet, när jag var barn hade jag mit eget rum. I min lägenhet ser det ur som ett bombnedslag, kläder överallt, saker som jag "lekt" med ligger framme efter jag tröttnat, jag har bara en tanke på att städa när jag vet att besöket jag får inte accepterar att det ser rörigt ut. Min TV tillsammans med Playstation 3 är det centrala och viktigaste i lägenheten, jag har ritat på många av väggarna, inga blommor i fönsterna och sängen bäddas _aldrig_. Hur skiljer sig detta från min pojkrum? Inte nämnvärt mycket. Mitt vuxna jag har bil. När jag var liten hade jag en cykel. På denna cykel körde jag alltid det fortaste jag mäktade med, jag gjorde stoppbromsar så att däcken skrek och ansåg att jag stod över alla trafikregler, det var bara till för de som inte visste bättre. Samma beteende känns igen när jag nu sitter bakomen ratt. Och så fortsätter det, oavsett vad jag tar för exempel så märker jag att jag är samma person nu som jag var som barn. Min ekonomi är jag helt omedveten om, jag har aldrig koll på hur mycket jag har på kontot och det är personalchefen på jobbet som får komma till mig och säga till när det blvit fel i löneutbetalningarna och jag fått för lite betalt. Minst en gång i månaden söker jag upp en "glömda kläder"-korg för att leta efter något jag glömt kvar i en idrottshall eller lokal, jag vägrar att gå till tandläkaren förrän det är akut och jag tittar på TV in i det längsta på nätterna fast jag egentligen borde sova.

Nu kan man tycka vad man vill om denna beskrivning och visst gör jag mycket vuxensaker också, betalar räkningar, kastar soporna och faktiskt, klarar av att sköta mitt jobb men helt klart är att jag beter mig inte som mina föräldrar gjorde när de var 30. Sen börjar jag titta omkring mig, är det bara jag i min omgivning som lider av detta syndrom? Hur agerar mina vänner? Jag har en vän som bröt armen alldeles nyligen för att han gjorde en stuntman dykning över en inbjudande snövall bara för att upptäcka ett cykelställ på andra sidan vallen. Samma kompis vred axeln så illa att han fick sjukskriva sig i en månad när han kraschade med en snowracer.
En annan kompis impulsköpte ett radiostyrt flygplan för sina sista pengar och fick påminnelseavgift
på den bortglömda hyran månaden efter. En tredje bad chefen dra åt helvete när denna klagade på att han surfade på arbetstid. Så fortsätter det, ingen i min generation är vuxen, det spelas dataspel, äts snabbmakaroner med ketchup sju dagar i veckan, skolkas från jobbet för att man ska på kryssning m.m. Detta är det nya vuxna, så är det bara. Vår generation kommer aldrig växa upp, kommer aldrig ta ansvar. det är därför vi hoppar från jobb till jobb, vi kan inte ha tråkigt. Det är därför vi åker och luffar ett år i Thailand för att hitta oss själva utan att egentligen ha ett uns möjlighet att hitta oss själv. Vi är en förlorad generation som växt upp på räkmackor och curling. En hel Peter Pan generation!

Tänkte avsluta detta mastodontinlägg med en liten sak som jag fick sänt till mig för en massa år sedan av ytterligare en Peter Pan-vännina:

Härmed säger jag upp mig som vuxen.
Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.
Jag vill gå på McDonald's och tro att det är en trestjärnig Michelin-restaurant.
Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.
Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och kolla på när grenarna rör sig i vinden, ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag.
Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna.
Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.
Jag vill tillbaka till den tid då ... livet var enkelt.
När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger.
Och ingenting bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte
om.
Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.
Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt.
Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen.
Jag vill inte att min dag skall bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.
Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.
Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera detta får du fånga mig först - Kull !
Vi ses i sandlådan.
Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina.