Vägskäl

Jag lever efter devisen att jag inget ångrar och det gör jag inte, alla beslut, inklusive felbeslut har lett till den människa jag är idag och jag gillar den människa jag är idag. Jag har ju förvisso inget att referera till så det är svårt att säga hur jag skulle vara om jag gjort vissa andra beslut men ändå, jag är rätt nöjd med den jag är. När jag av förekommen anledning reflekterade över detta idag så var det ändå en sak som jag i viss mån önskat jag agerat annolunda i. Under hela min uppväxt har jag haft en riktigt bästis, Thomas, han hade å andra sidan fler kompisar förutom mig som han säkert såg som bättre vänner men för mig var han min bästis. Vi hamnade i varsin klass på gymnasiet efter att ha gått tillsammans i 9 år. I hans klass fann han rätt snart nya polare medan jag inte var lika lyckosam med mina nya klassisar, hade nog mer med våra personligheter att göra än våra klasser. Men vi fortsatte hänga som riktigt bra vänner men han började umgås med det täcka könet i högre utsträckning, inte som jag att jag var polare med dem som mitt tjejgäng i Lund, utan sexuellt, han strulade runt en hel del med tjejer han känt innan och nya bekantskaper. Även om jag inte erkände det då så vart jag ordentligt sotis på honom men kunde inte uttrycka det så utan börjde projicera att han var ett svin mot dessa tjejer han limmade på.

Till slut hände det oundvikliga, han raggade och blev ihop med en tjej ur "mitt" tjejgäng. Det var ingen tjej som jag var intresserad av men det var liksom mina tjejer, mina kompisar som representerade en annan dimension av mitt liv precis som han hade sina polare som jag inte kände eller umgick med. Eller som George i Seinfeld uttrycker det, "world's collide". I början gick det bra och han hängde med sin flickvän tillsammans med mig och de andra tjejerna ur gänget men sedan gick något snett. Thomas började tappa intresse och hittade istället ett nytt raggobjekt i plugget, en tjej jag var intresserad av, inget han visste om såklart men likväl en tjej jag hade fattat tycke för. Så inte bara att han blandade sig in i min andra värld, han började konkurrera om en tjej jag hade en liten crush på till trots att han hade flickvän, som tillhörde den värld jag ville hålla andra utanför! Allt svartnade och jag tokade ut helt, bröt kontakten utan någon förklaring för honom. Förklaringen för att rättfärdiga mitt handlande för mig själv var att han behandlade tjejen ur tjejgänget illa då han gick bakom ryggen på henne. Vi ignorerade varandra helt i plugget och jag snackade nog rätt mycket skit bakom hans rygg. Det dröjde lätt över ett år innan vi började hitta tillbaka till varandra igen och så klart var han "the bigger man" av oss. Han kom till min studentmottagning (trots att vi tog studenten samtidigt) med blommor och lyckönskningar inför framtiden. Detta var vändpunkten till vår framtida trevande försoning men den tiden som försvann där emellan gjorde att vi hann växa i från varandra otroligt mycket och således aldrig riktigt fann varandra igen. Framförallt växte han, jag hade väl ingen höjdar-gymnasietid om jag ska vara ärlig och var fortfarande ofantligt omogen efter tre år på gymnasiet. Jag tycker fortfarande otroligt mycket om Thomas och vi har väldigt lätt för att umgås när vi väl ses även om det blir väldigt sällan då vi bor långt ifrån varandra och har enormt olika liv. Han hade och har alltid haft en klar bild för sig hur hans framtid ser ut och vad han vill göra. Han är aldrig sen att komma till beslut vilket ibland ligger honom i fatet då han får lida för vissa förhastade ideér ibland. Jag hade önskat att han utbildat sig i Stockholm istället för där han gjorde det men vad ska man göra.

Vad jag skulle vilja ha gjort annorlunda? Ja, dels skulle jag ha velat vara betydligt mer mogen och agerar mer rationelllt men jag var och är väldigt osäker på om jag duger till och gör allt för att skydda mina "intressen". Dels hade jag önskat att jag var "the bigger man" och kommit med ett försoningserbjudande betydligt tidigare. Thomas var ju aldrig sur på mig utan var nog ganska förbryllad över mitt agerande. Jag saknade honom under hela den avslutande gymnasietiden men mina sjuka principer gjorde att jag inte kunde svälja min stolthet, inse att jag var ute och cyklade och be om förlåtelse.