Vägskäl

Såg nyss Life aquatic (där rubriken är hämtad från). Jag vet inte vad som egentligen gör att jag tycker det är en så underbar film men det gör jag. Kanske den bästa film jag vet rentav.

Det händer så mycket i mitt liv just nu men jag har ingen tid att sätta mig att skriva och när jag väl gör det så har jag glömt bort allt jag ville skriva. Borde börja ta anteckningar.

När man är utan någon att vara förälskad i så länge som jag brukar vara mellan flickvännerna så undrar jag om inte det är så att man börjar bli intresserad av någon för att de visar intresse i en. Alltså, det är inte jag som faller för någon och sedan uppvaktar denne. Det har nog inte hänt på väldigt länge. Istället är det tvärtom. Någon visar intresse för mig och automatiskt gör man upp inre bilder om hur ett förhållande med denna skulle te sig. Och då är frågan, faller jag för denna människa för att jag blir förälskad i henne eller förälskad i idéen att ha någon igen? Jag är rädd för att det nog snarare lutar åt det senare och det kan förklara några av mina inte helt lyckade förhållanden. Dessutom har jag kommit fram till att mina gentlemannafasoner och korrekta uppförande snarare beror på att jag är rädd för att bli bränd och nobbad snarare än någon hänsyn till andra.

Imorgon kommer min bror hit och ska sova över här eftersom han inte fick hotellrum. Det är i jobbet han åker till Stockholm och ska hem igen på tisdag vad jag förstått. Min relation till min bror är nog inte vidare olik en massa andras relationer till sina syskon. Han och jag har växt upp i någon form att konkurrerande förhållande. Medan jag hade en massa kamrater och var väldigt social när vi var yngre hade han lite jobbigare med glasögon, tandställning och andra problem som skapade vissa sociala hinder. Dock är det tvärtom nu. Medan mitt sociala nätverk är helt obefintligt så har han ett otroligt stort nätverk med många kompisar och hög status. Att han sedan från gymnasietiden ser otroligt bra ut skadar ju inte heller. Vi har egentligen ingen direkt relation till varandra mer än våra blodsband. Inte ens när han bodde i Stockholm träffades vi vidare mycket. Den enda gång jag kan komma ihåg att vi hade ett bra umgänge var när han bodde granne med mig i Lund. Då umgicks vi när vi kunde utöver att vi tränade och partade ihop.

När min bror tog studenten höll han ett tal där han tackade mig för att jag var jag och att han alltid hade kunnat ha mig som sin förebild. Det som retar mig så att jag håller på att gå itu är att jag under det talet var ute i köket och hjälpte till att ta fram någon tårta eller något och fick alltså bara i andra hand höra min brors fina ord. Detta är något som än idag retar mig så in i helvete. Jag gillar verkligen min bror men är så dålig på att visa det. Dels på grund av vår lite distansierade relation men dels också på grund av den löjliga, mänskliga känslan av avundsjuka. Jag är otroligt avundsjuk på min bror. På hans sätt att föra sig i sociala sammanhang, hans humor, hans kreativitet, hans otroliga dolda talanger som han ofta låter vara dolda och hans förmåga att alltid se till att hans egna välbefinnande och intresse går i första hand. Tänk om man någon gång hade kunnat uttrycka detta till honom...