Fan också!
Jag pallade inte hålla på att älta den här tjejen jag gått och kärat ner mig i. Ringde henne idag och fick det svart på vitt att det inte bara handlade om att hon ville ha sin frihet utan att hon inte såg mig som relationsämne, det klickade inte på den fronten helt enkelt. Jag kan ta det, hon var åtminstonde ärlig. Jag är bara så evinnerligt trött på att vara den. Den som bara blir kompisämne. De senaste gångerna jag faktiskt haft en pojk/flickvänsrelation med någon så har det varit pga att jag har varit ganska svinaktig och då går det bra. Men den här tjejen svepte fötterna under mig och jag la absoult inte till med någon attityd som jag inte kunde stå för och *vips*, snälla pojkar får inte kyssa.... Folk har alltid sagt att "din tid kommer" syftandes på att vid någon magisk tidpunkt så vänder det tydligen för tjejer och de ska enligt uppgift uppskatta de kvaliteter som går under epitetet; godhjärtad, ärlig, ödmjuk... jovisst, kan tänka mig att Agda 85 bast uppskattar just de kvaliteterna hos sin hemhjälp men allvarligt, ingen tjej i giftasålder verkar någonsin komma att göra det... Just nu är jag bara bitter och innerligt ledsen, alla kan dra åt helevete, fast att de kanske inte förtjänar det för det här jävla samhällets värderingar är fucked up!
Where's supportive boyfriend guy?
Jag gjorde en sak jag inte gjort på mycket, mycket länge, jag blottade mig. Jag erkände mina känslor för mig själv och accepterade tanken på att jag släppte kontrollen och blev "kär". I en tjej som absolut förtjänar min kärlek. Smart, lite egen och ganska trygg i sig själv. Jag gjorde även ganska klart för henne hur jag kände. Att jag aldrig riktigt fått den kontakt på ett högre plan som nu. Jag menar, jag släppte ju till och med mina principer och åkte ner till Skåne igen med huvudambitionen att träffa henne igen.
Men jag vet hur sagan kommer sluta. Hon har redan sagt till mig att hon trivs med sitt nuvarande liv. Med sin frihet, sin ensamhet. Hon har ju varit ihop med samma kille sedan hon var 18 år och upplever äntligen det obundna i singellivet. Jag har försökt göra det tydligt för henne att ett liv med mig innebär en frihet, jag behöver ju friheten själv. Jag klarar inte av att hela tiden vara "på" och umgås aktivt med det verkar inte nå fram. Men jag vet som sagt hur det kommer sluta. Jag fortsätter tråna och försiktigt försöka visa upp mina kvaliteter och det kommer gå en tid men så efter 2-3 månader dyker någon annan upp i hennes liv och allt snack om frihet och solitud är som bortblåst i ett svep. Då är det annat i tankarna men sällan jag. Jag är ju den ultimata killkompisen i alla lägen. Snäll, respekterande, omtänksam och annorlunda men aldrig, aldrig attraktiv. Aldrig någon att satsa på.
Man, a retarted jellyfish could make a better movie than this!
Ibland blir jag så trött. Jag ser av princip inte svensk film. Dels har jag så otroligt svårt att känna någon trovärdighet i svenska filmer. Jag kan köpa de mest bizarra filmerna så fort de utspelas i något annat land så fort de är på svenska då går det inte längre. Utöver det tycker jag att majoriteten av svenska filmskådisar är ruskigt dåliga och i de flesta fall är det dåligt skrivna och genomarbetade manus. Nu får jag det ultimata skälet att inte ens ge svensk film fler chanser. 27 miljoner i filmstöd delar FIlminstitutet ut, 4 filmer dår dela på dessa och den som får mest är Göta Kanal 3. Så här tycker jag. Den filmserien borde ha spelat in tillräckligt med slantar för att inte behöva något större finansiellt stöd och har den inte det så kanske, kanske det inte finns någon efterfrågan för en tredje sådan. Utvöver det är det två saker till jag reagerar över i den här artikeln
http://www.filmnyheterna.se/Nyheter/Gota-kanal-3-och-Josef-Fares-far-9-miljoner-var/ Har det inte gjorts tillräckligt med Beckfilmer samt, behöver man inte framställa ett manus eller iaf en titel på en film för att få bidrag eller räcker det för Josef Fares att säga att han ska göra en bra film som många vill se för att han ska få 9 miljoner bara sådär?
