Where's supportive boyfriend guy?
Jag gjorde en sak jag inte gjort på mycket, mycket länge, jag blottade mig. Jag erkände mina känslor för mig själv och accepterade tanken på att jag släppte kontrollen och blev "kär". I en tjej som absolut förtjänar min kärlek. Smart, lite egen och ganska trygg i sig själv. Jag gjorde även ganska klart för henne hur jag kände. Att jag aldrig riktigt fått den kontakt på ett högre plan som nu. Jag menar, jag släppte ju till och med mina principer och åkte ner till Skåne igen med huvudambitionen att träffa henne igen.
Men jag vet hur sagan kommer sluta. Hon har redan sagt till mig att hon trivs med sitt nuvarande liv. Med sin frihet, sin ensamhet. Hon har ju varit ihop med samma kille sedan hon var 18 år och upplever äntligen det obundna i singellivet. Jag har försökt göra det tydligt för henne att ett liv med mig innebär en frihet, jag behöver ju friheten själv. Jag klarar inte av att hela tiden vara "på" och umgås aktivt med det verkar inte nå fram. Men jag vet som sagt hur det kommer sluta. Jag fortsätter tråna och försiktigt försöka visa upp mina kvaliteter och det kommer gå en tid men så efter 2-3 månader dyker någon annan upp i hennes liv och allt snack om frihet och solitud är som bortblåst i ett svep. Då är det annat i tankarna men sällan jag. Jag är ju den ultimata killkompisen i alla lägen. Snäll, respekterande, omtänksam och annorlunda men aldrig, aldrig attraktiv. Aldrig någon att satsa på.
