Vägskäl

Fy fan, nu bara ramlade mörkret över mig igen. I flera veckor har jag intalat mig själv att jag mår riktigt bra och att allt håller på att ljusna men så ikväll, när jag gått och lagt mig lite tidigare så faller det en otroligt mörk filt över mig. Känslan av att jag lurar mig själv i allt jag gör infinner sig. Jag är ensam, väldigt ensam, oavsett vad jag intalat mig med genom alla sociala interaktioner jag företagit mig de sista veckorna. Jag börjar bli gammal utan att ha varit ung, jag har en enorm ångest för allt jag inte gjort medan jag kunde och borde. Allting är hel jävla meningslöst och jag vill bara försvinna, börja om och ställa alla misstag till rätta. Varför får man inte reseta? Jag har tidigare sagt att jag inte ångrar hur mitt liv gestaltat sig men när jag känner så här hade jag utan minsta tvekan eller darr på handen kunnat trycka på återställningsknappen och börjat om från start igen. I det stora sammanhanget ter sig det mesta jag sätter värde på meningslöst och banalt. Jag har varit halvsjuk i en veckas nu och vill över allt annat få slippa gå till jobbet och bara stanna hemma, helst för alltid. Men jag kan inte, jag kan inte vara sjuk, det passar inte in i planeringen. Tänkte snabbt tanken att sjuka mig imorgon men det skulle innebära att jag inte fick den dag jag behöver på att förebereda de förestående utvecklingssamtalen som börjar i övermorgon, att jag skulle behöva boka om dem och det skulle skjutas på framtiden och det vill jag inte, jag vill ha skiten överstökad så snabbt som möjligt, denna veckan eller allra helst igår. Jag skulle förövrigt inte ha råd att vara sjuk bara för att samla krafter för vem vet när jag blir helt sjuk så att jag kanske inte ens orkar ta mig upp ur sängen?

For the record; jag måste börja lyssna på mig själv igen. Vi borde ta ett break redan nu, vi borde börjat på 3 femmor, vi skulle inte tagit målvakten och vi skulle självklart värmt upp som vi alltid gör.