Vägskäl

AAAARGH. Så lät det ungefär, det där avgrundsvrålet som jag skrev om att jag längtade efter! Inatt kom det, helt oväntat och helt spontant och nog släppte det loss lite spänningar. Min kära vän lyckades få med mig till Göta Källare och MondayBars "Häxtrance". Var egentligen inte sugen på att gå efter en tung arbetsvecka och en riktigt lång arbetsdag inkl. kvällsaktiviteter i hallen men jag fick så dåligt samvete över tanken på att baila på henne igen. 260 spänn fattigare konstaterade jag att stället var knökfullt vilket för mig aldrig är positivt, det brukar oftast betyda en massa idioter som inte är där för musiken utan för att det är coolt att gå på "rejv" eller för att spana in alla brudar i utmanande kläder men ack så jag bedrog mig. Publiken var underbar, musiken var sanslös och mitt humör och lust att dansa var något som det inte varit på länge, på topp. Det kändes som "back in the days" på Docklands med hela PLUR och allt. Folk log åt en, de dansade med en när det var som grymmast och rättt var det var, mitt under ett riktigt stort klimax i en av låtarna chockade jag mig själv, jag släppte ut ett 2 sekunder långt vrål, inte det tjutet som kommer ibland utan ett tungt, djupt vrål. Jag blev så paff samtidigt som det var precis så befriande som jag hade hoppats på. Hela resten av natten var bara en orgie i sjukt bra låtar (hoppas Doter får ner en låtlista på TC) och jag kände mig urstark som pallade trycka på så mycket som jag ville tills den sista strofen "This is the anthem for the girl that got away" tonade ut över dansgolvet!