Vägskäl

Hur snabbt kan man glömma? För 5 minuter sedan kom jag på en grej jag skulle skriva. På den tiden det tog för mig att logga in hann jag glömma hela uppslaget!

Efter ytterligare en intensiv vecka har jag så äntligen ett litet andningshål i form av höstlov. Det som många tror är att vi är lediga under loven och generellt stämmer det med ett lysande undantag; höstlovet. Dessa dagar är studiedagar för oss lärare vilket känns helt knasigt för på våren har vi sportlov, påsklov, nationaldag, första maj och några andra break från eleverna och skolan. Men på hösten, när det är som deppigast, mörkast och tråkigast så lägger de jobb på vårt enda lov. Två dagars jobb, utan elever, blir det för mig och sedan innebandyskola onsdag, torsdag.

Hade fest på jobbet i fredags. Jag är näst-yngst på jobbet med en massa damer i 40-50-års åldern. I fredags fick jag ett bevis på hur illa det står till med mig då jag för några sekunder övervägde alternativet att ta hem en av dessa damer. Det är långt ifrån en omöjlighet att jag skulle få det att hända trots att man och barn finns i deras liv men som tur är dricker jag ju inte så mitt vett är någorlunda intakt under dessa knasiga infall. När jag ändå är inne på det området så slog mig en sak jag låg i badet nyss. Människan är ju en av de få djur som har sex för nöjes skull och det nöjes skull misstänker jag är intimt kopplat till det faktum att vi njuter av det. Min förlupna tanke var denna. Har det funnits en tid i evolutionshistorien då män på samma sätt som kvinnor kunde bibehålla den där otroligt starka lusten efter klimax? För som det är nu så, helt ärligt, det är ganska skönt att få slippa hålla på efter det gått för en. Kan tänka mig att evolutionen ganska snabbt skrotade den ideén att killar också kunde få multipla orgasmer (jag vet att det finns sexgurus som påstår sig kunna få det även som kille) för jävlar vad det måste ha knullats i den tidseran! Kan inte ha varit hög produktivitet på annat än barnafödande då.

Såg nyss Life aquatic (där rubriken är hämtad från). Jag vet inte vad som egentligen gör att jag tycker det är en så underbar film men det gör jag. Kanske den bästa film jag vet rentav.

Det händer så mycket i mitt liv just nu men jag har ingen tid att sätta mig att skriva och när jag väl gör det så har jag glömt bort allt jag ville skriva. Borde börja ta anteckningar.

När man är utan någon att vara förälskad i så länge som jag brukar vara mellan flickvännerna så undrar jag om inte det är så att man börjar bli intresserad av någon för att de visar intresse i en. Alltså, det är inte jag som faller för någon och sedan uppvaktar denne. Det har nog inte hänt på väldigt länge. Istället är det tvärtom. Någon visar intresse för mig och automatiskt gör man upp inre bilder om hur ett förhållande med denna skulle te sig. Och då är frågan, faller jag för denna människa för att jag blir förälskad i henne eller förälskad i idéen att ha någon igen? Jag är rädd för att det nog snarare lutar åt det senare och det kan förklara några av mina inte helt lyckade förhållanden. Dessutom har jag kommit fram till att mina gentlemannafasoner och korrekta uppförande snarare beror på att jag är rädd för att bli bränd och nobbad snarare än någon hänsyn till andra.

Imorgon kommer min bror hit och ska sova över här eftersom han inte fick hotellrum. Det är i jobbet han åker till Stockholm och ska hem igen på tisdag vad jag förstått. Min relation till min bror är nog inte vidare olik en massa andras relationer till sina syskon. Han och jag har växt upp i någon form att konkurrerande förhållande. Medan jag hade en massa kamrater och var väldigt social när vi var yngre hade han lite jobbigare med glasögon, tandställning och andra problem som skapade vissa sociala hinder. Dock är det tvärtom nu. Medan mitt sociala nätverk är helt obefintligt så har han ett otroligt stort nätverk med många kompisar och hög status. Att han sedan från gymnasietiden ser otroligt bra ut skadar ju inte heller. Vi har egentligen ingen direkt relation till varandra mer än våra blodsband. Inte ens när han bodde i Stockholm träffades vi vidare mycket. Den enda gång jag kan komma ihåg att vi hade ett bra umgänge var när han bodde granne med mig i Lund. Då umgicks vi när vi kunde utöver att vi tränade och partade ihop.

När min bror tog studenten höll han ett tal där han tackade mig för att jag var jag och att han alltid hade kunnat ha mig som sin förebild. Det som retar mig så att jag håller på att gå itu är att jag under det talet var ute i köket och hjälpte till att ta fram någon tårta eller något och fick alltså bara i andra hand höra min brors fina ord. Detta är något som än idag retar mig så in i helvete. Jag gillar verkligen min bror men är så dålig på att visa det. Dels på grund av vår lite distansierade relation men dels också på grund av den löjliga, mänskliga känslan av avundsjuka. Jag är otroligt avundsjuk på min bror. På hans sätt att föra sig i sociala sammanhang, hans humor, hans kreativitet, hans otroliga dolda talanger som han ofta låter vara dolda och hans förmåga att alltid se till att hans egna välbefinnande och intresse går i första hand. Tänk om man någon gång hade kunnat uttrycka detta till honom...

Vill egentligen skriva nu men har inte ro eller tid, finns så sjukt mycket andra saker jag borde göra. Slänger bara in en låt jag inte vill glömma bort...

Den sista sommaren jag jobbade i Lund så ramlade jag på en tjej som jobbade för kommunen som soptömmare. Själv var jag ju busskurstvättare så glamouren var ju påtaglig redan från start. Jag såg henne köra omkring i sina lilla golfbil ett par gången men fick ingen kontakt. Så en dag när jag stod och fyllde på mina vattentankar i bilen på Clemenstorget så dök även hon upp, för att dona med sina papperskorgar. Tofflig som jag är erbjöd jag henne en läsk (det låg alltid ett par och skvalpade i vattentanken), hon tackade och vi kom att prata lite. Hur det sedan gick från där till att vi faktisk träffades regelbundet minns jag inte men jag kommer ihåg att jag skjutsade henne till IKEA i Malmö en dag, mitt under hennes pass. Hon lämnade helt sonika sin golfbil bakom en pelartoalett i centrala Lund. Jag minns också att jag tog ett foto av henne på IKEAs parkering, detta var någon av de sista dagarna jag jobbade. Vi gick på bio vid ett tillfälle och såg Gladiator och jag gjorde bort mig genom att parkera bilen i ett garage som låstes innan vi hann ut från bian. Jag fixade även ett kontantkort till hennes lur samt att vi av någon anledning kollade på South Park "the movie" hemma hos henne mitt på blanka dagen (allt detta kommer tillbaka till mig precis nu, men jag minns som sagt inte hur vi fick så nära kontakt).

Jag flyttade så småningom till Stockholm men vi höll kontakten. Jag var helt klart förtjust i M (som jag tänker kalla henne nu) men trodde inte i min fantasi att det någonsin skulle bli besvarat, hon var dessutom äldre än mig. Så flyttade hon till Borås för att plugga. Vi fortsatte hålla kontaken och när en klasskamrat till mig skulle spela fotboll i en håla utanför Borås tog jag tillfället i akt att träffa henne. Vi hade en bra helg och jag minns hur oerhört mysigt jag tyckte det var att få sova i samma säng som hon, utan att på något sätt se något erotiskt i det. Några månader senare skulle hon till Stockholm genom sin utbildning och självklart så erbjöd jag henne samma gästfrihet som hon visat. Närmare en vecka skulle hon vara i Stockholm så hennes katter fick också snällt följa med. Återigen var det riktigt mysigt att bara umgås och ännu en gång var det otroligt tryggt och tillfredställande att dela säng med henne. Gentleman som jag tyvärr är så fick hon vara ifred från minsta lilla antydan till att ta det ett steg längre men istället var det hon som tog initativ. Jag har aldrig älskat med någon för första gången som jag känt så starkt för som med M, minsta beröring fick hela kroppen att slå knut på sig själv. Vi förklarade vad vi kände för varandra innan hon åkte tillbaka igen. Massa sms, mail och en massa kärlek växlade vi med varandra till nästa gång vi skulle ses. Nästa gång ja... Hon ville komma redan någon helg efter men jag hade en gigantisk tenta och ville inte behöva omtenta på sommaren så jag la all min energi på pluggandet vilket gjorde att jag fick säga åt henne att jag inte kunde ta emot henne. Sedan kom en idiotisk vinterutbildning i vägen där jag befann mig 10 dagar i riksgränsen men jag visste att när jag kom hem efter den skulle jag möta upp M direkt i Stockholm. Eftersom man kunde glömma att  mobiltelefon skulle fungera i norra norrland så försökte jag ringa henne från telefonautomat men med mindre lyckat resultat och en klump i magen började bildas. En klump som sedan visade sig innebära att allt skitit sig. När jag äntligen fick kontakt med ett telefonnät igen så pep mobilen till och ett sms förkunnade att hon inte skulle komma och att hon träffat någon annan...

Jag fortsatte hålla kontakten genom att skicka sms och mail lite då och då till henne men efter att hennes pojkvän flippat ut på mina sms så blev det mer och mer sällan. Kom på att jag har alla mail kvar så jag ägnade nyss en halvtimme att läsa genom en del av dem (är säkert runt en 100 stycken) och upptäckte att inget är så enkelt som man minns det. Shit! Så mycket jag glömt, skönt att mailen fanns kvar iaf. Nåväl. Tiden gick och mina sms till henne blev färre och färre. När jag helt hållt upp i säkert ett års tid så fick jag helt plötsligt en ingivelse att skicka iväg ett igen, precis samma dag som hon kommit hem från BB visade det sig, med sitt första barn... Det sjuka är att samma sak hände med hennes andra barn, jag skickade sms precis i anslutning utan att ens ha en aning om att hon varit gravid. Hon är min själsfrände om det finns en sådan och jag saknar henne väldigt mycket men tydligen ville livet oss något annat.

Så, jag klippte mig idag. Något som jag oftast drar mig för att göra. Hatar att sitta hos någon nisse i 20 minuter som låtsas intressera sig för vad jag gör och behöva betala 300 spänn för det. Behöver jag någon som lyssnar på mig så har jag min terapeut till det och minuttaxan är fan billigare. Nåväl, droppade in i en salong på Götgatan och killen började som alla andra; "slutat för idag?", "vad jobbar du med?", "jobbigt med alla ungar va?". Jag svarade plikttroget på frågorna. Sedan kom nästa klassiker; "du är inte från Stockholm va?". Vi pratade lite om det och snabbt konstaterade vi att vi båda ogillar norrlänningar. Dock stannade han inte vid detta ömsesidiga konstaterande utan gick vidare med att ge en massa övertygande exempel för att rättfärdiga sina åsikter. En av dessa innefattade att någon snubbe från Dalarna som hade jagat en av hans frisörer i salongen genom att ringa till salongen i tid och otid. Min, för dagen, frisör berättade då hur han tog hand om problemet och beskrev ingående hur han till slut, efter vissa eskalerande händelser, hade misshandlat denna trånande dalmas. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen men skrattade över den dråpliga situationen jag lyckats hamna i. Min nya frisyr blev jag i vanlig ordning missnöjd med men vem faen är jag till att klaga... till den snubben???

Jag skulle verkligen vilja skriva här mer men just nu räcker inte tiden till. Har varit nere i hallen varje kväll sedan i söndags och när jag väl kommer hem så känner jag att all energi runnit ur kroppen. Jag trivs men orkar nog inte i detta tempo länge till, måste fixa en assisterande. Ska försöka kraftsamla mig och göra en ansträngning att skriva av mig lite mer.