Can you hear me? I don't want this any more! I want to call it off!

Fy fan, nu bara ramlade mörkret över mig igen. I flera veckor har jag intalat mig själv att jag mår riktigt bra och att allt håller på att ljusna men så ikväll, när jag gått och lagt mig lite tidigare så faller det en otroligt mörk filt över mig. Känslan av att jag lurar mig själv i allt jag gör infinner sig. Jag är ensam, väldigt ensam, oavsett vad jag intalat mig med genom alla sociala interaktioner jag företagit mig de sista veckorna. Jag börjar bli gammal utan att ha varit ung, jag har en enorm ångest för allt jag inte gjort medan jag kunde och borde. Allting är hel jävla meningslöst och jag vill bara försvinna, börja om och ställa alla misstag till rätta. Varför får man inte reseta? Jag har tidigare sagt att jag inte ångrar hur mitt liv gestaltat sig men när jag känner så här hade jag utan minsta tvekan eller darr på handen kunnat trycka på återställningsknappen och börjat om från start igen. I det stora sammanhanget ter sig det mesta jag sätter värde på meningslöst och banalt. Jag har varit halvsjuk i en veckas nu och vill över allt annat få slippa gå till jobbet och bara stanna hemma, helst för alltid. Men jag kan inte, jag kan inte vara sjuk, det passar inte in i planeringen. Tänkte snabbt tanken att sjuka mig imorgon men det skulle innebära att jag inte fick den dag jag behöver på att förebereda de förestående utvecklingssamtalen som börjar i övermorgon, att jag skulle behöva boka om dem och det skulle skjutas på framtiden och det vill jag inte, jag vill ha skiten överstökad så snabbt som möjligt, denna veckan eller allra helst igår. Jag skulle förövrigt inte ha råd att vara sjuk bara för att samla krafter för vem vet när jag blir helt sjuk så att jag kanske inte ens orkar ta mig upp ur sängen?

For the record; jag måste börja lyssna på mig själv igen. Vi borde ta ett break redan nu, vi borde börjat på 3 femmor, vi skulle inte tagit målvakten och vi skulle självklart värmt upp som vi alltid gör.

I'm sure they'll be a force to be reckoned with... when they hit puberty.

Korpenidrott? Ja herrejävlar, vad fan är det? Då och då blir jag inbjuden av mitt gamla innebandylag att ställa upp i deras korpenlag då de annars riskerar att inte få fullt lag. Oftast föröker jag tacka ja för att det är ett roligare sätt att få ett motionspass än att hänga på gymmet men jävlar vad tragisk hela företeelsen är. Laget som spelade innan oss kallade sig 144 Slemboys eller något liknande. På ryggen hade de namn och siffror som anspelade på sex, såsom; "Villig 100(%), Buck dirty 20(+), Butch 69(an) m.fl. Attityden på plan var lika förpubertal den med skitsnack, fula efterslängar, tjafs med domare och motståndare och rent av pinsamma ubrott. Värst av alla var en 35-års snubbe med fru och son på åskådarplats och utan att vara helt fördomsfull såg man genast vilken typ av unge sonen var i skolan (och vilken typ av förälder pappan var på utvecklingssamtalet.) Jag menar, hur viktigt är Korpen?

Syrran var här i helgen dock blev det inte mycket socialiserande med henne, hon skulle på kalas här uppe och jag hade 2 matcher. På den ena matchen satt en gammal spelare till mig i publiken och efter matchen satte vi oss att prata lite. Efter någon timme fick hon träsmak och vi åkte iväg till en italiensk restaurang i trakterna kring där hon bor och pratade ännu mer. Riktigt gemytligt och klart överraskande hur mycket utöver innebandy och gamla minnen vi hade att behandla.

På det stora hela mår jag ganska bra nuförtiden.

Dreaming comes so easily

Oops, tiden går. Enligt mitt tankesätt är det exakt en månad sedan jag skrev, alltså 4 veckor. I min värld är inte en månad mer än just 4 veckor, inte 4 och en halv som folk påstår, i alla fall växte jag upp med den synen. Dessutom är det typ ett år sedan jag satte igång att skriva här. Mycket grejer. AC/DC, SM-guld, sportlov, föräldrabesök, en rejäl tripp ned längs minnenas allé x2. Här tänker jag fördjupa mig lite. Jag har nämligen, som frukt av min lättviktiga terapi, lyckats samordna en sammankomst med de sommarstugemänniskor som bor i Stockholmsregionen... hela 4 stycken är vi inklusive mig. En vägrade ens svara, de övriga två, som är systrar var desto mer engagerade. Väl på kvällen för återträffen insjuknade en av systrarna så var vi två kvar. Men en riktigt lyckad kväll blev det med mycket minnen och mycket "catching up". Sjukt impad av N och vad hon lyckats åstadkomma på de nästan 10 åren som vi inte haft kontakt. Slutklämmen blev att dessa återträffar skulle bli regelbunda, till den grad att vi ska försöka ordna det 1 gång i månaden, så nästa är bokad till om två helger om det nu funkar. Helgen efter dök en annan sommarstugekompis upp, O, som till vardags bor i Skåne, tillsammans med en polare. Vi drog ut på lördagkvällen och skulle göra stan och jag hade nämnt för N att O skulle upp och hon tyckte jag kunde höra av mig om vi var i stan något så kanske vi kunde ses lite kort. Sagt och gjort och lyckligtvis nog passerade hon och en kompis restaurangen vi satt på på väg till den inflyttningsfest de skulle på. En halvtimme sa hon att de hann med att sitta med oss men efter en timme så frågade jag om deras fest var inställd. Det var den inte utan hade flyttat till Söder. Vi erbjöd dem skjuts dit eftersom vi hade tänkt lite barhäng i de faggorna ändå men det hela slutade med att de hängde med oss hela kvällen och återigen gick den i sentimentalitetens tecken. 

Fast  senaste tidens största leende på läpparna hade jag dagen efter en lite udda dröm innehållandes den berömda ABC. Detaljerna är numera väldigt oklara vad som skedde i drömmen men det var en form av flashback på vår korta historia ihop och känslan som infann sig var av ett väldigt udda slag. Mådde otroligt bra och mös hela dagen bara att tänka på vad jag drömt. Knasigt och så här med perspektiv lite tragiskt men så var det iaf


RSS 2.0