Vägskäl

Jag skulle vilja kunna gråta, bara lufta på ventilen och släppa ut lite uppdämda känslor. Nu mer än någonsin, varför kan jag inte det längre?

Det här var jag och såg på idag: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article2292721.ab . Av en slump så hamnade jag på innebandyfinalerna i Globen. Var mest intresserad av dammatchen mellan IKSU och Balrog men eftersom det är två matcher till priset av en på biljetterna så stannade jag kvar herrmatchen också. Var inför matchen totalt likgiltig inför hur det skulle gå men detta ändrades ganska snabbt när matchen väl startade. Direkt föll sympatierna på Warberg (som sedemera även vann matchen). Inte för att de spelade roligare innebandy eller för att de hade de mest publikfriande lirarna eller något annat sportsligt utan för fansen skull. På ena kortsidan stod de blåklädda Warbergssupportrarna, ivrigt anförda av en spinkig kille i megafon. De lydde varenda litet kommando han gav och höll låda från första tekning till sista straffmål oavsett om deras Warberg var i ledning eller låg under. Deras repetoar var bred med en massa sköna och medryckande ramsor. På andra kortsidan stod AIKs fans. De hördes jubla när AIK tog ledningen med 1-0, men i övrigt var det ganska tyst runt dem, med ett undantag, den enda ramsa de körde under hela matchen var "vi hatar Warberg". Detta i kontrast till Warberg alla glädjeramsor. Inte ens när Warberg bjöd in dem i matchen med "ni från Solna är ni klara" hängde de på utan de la sin energi på att bua och håna motståndarna samt att försöka riva staketet till innerplan. Eller jo, de hördes klart och tydligt en gång till. Detta inträffade under pausunderhållningen, då gjorde de allt i sin makt för att överrösta den trum- och blåsorkester som var inbjudna för att se till att periodpauserna inte upplevdes så långtråkiga. Men det som retade mig mest och verkligen fick mig att hålla på Warberg var den äldre herren som satt vid platserna nere vid planen, långt ifrån någon av klackarna. När AIK gjorde sitt 1-0 mål så reste han sig upp, vände sig från de jublande spelarna på plan, höjde sin AIK-halsduk ovanför huvudet och vred sig mot Warbergklacken med så mycket förakt i blicken att jag nästan blev rädd och blev så ståendes i säkert en minut, från och med då blev varenda fiber i min kropp Warbergsupporter.

Har har haft det så sjukt hektiskt sista tiden inte konstant men det är hela tiden saker som ska ske inom en snar framtid som ligger och gnager på en. Idag nådde väl kulmen då evenemanget som bidragit till mest tankar och oro avklarades och luften helt plötsligt gick ur mig, dels av utmattning men dels också av ett antiklimax då man alltid hoppas på det bästa men det inte alltid blir så. Så tom och urlakad gick jag och satte mig brevis en bekant som jag känner väldigt ytligt men när vi väl ses så utbyter vi rätt mycket tankar. Men istället för att säga något så sträckte han ut armarna och gav mig en kram, det gjorde min dag och gav mig väldigt mycket ny energi.

Ibland är livet helt sjukt. Förra torsdagen när jag var ute och dansade träffade jag på en tjej jag inte sett på ett tag. Det är något med den här tjejen som intresserar mig, hon känns ganska jordnära och ödmjuk trots att hon har en stil som talar mot det. Vi har en liten detalj gemensamt och enda gången jag egentligen pratat med henne så var det pga av att denna gemensamma sak kom på tal men sedan dess har jag sneglat lite på henne. Saken är att denna lilla detalj är det som påverkad mig och mitt liv mest av allt, det som gjort mig till den jag är och helt klart format om min personlighet sedan det drabbade mig. Eftersom hon är den enda jag ens träffat på som har genomgått vad jag genomgått så kommer intresset av henne därifrån, jag skulle så gärna vilja ta del av hur hon upplevt allt. Hon känns absolut som att hon spelar i flera divisioner ovan mig men jag är ändå lite betuttad i henne. Nåväl, jag träffade som sagt på henne i torsdags när vi var på samma ställe, hälsade bara lite artigt första gången jag såg henne och när jag sedan lämnade stället stod hon precis i utgången och jag blinkade lite åt henne.

Idag så, så frågade syrran om jag ville hänga med henne och hennes polare ut på en lokal klubb. Jag var medveten om att det spelas musik som inte alls är i min smak, gamla slagdängor och schlagers, och tidigare tillfällen har jag avböjt när frågan om jag vill hänga med har dykt upp. Dock har jag ju suttit inne hela veckan och gnällt över att jag inte tar tag i mitt sociala liv så jag ville helt enkelt hänga med ut, och om inte annat, titta på folk och tackade därmed ja till att hänga med. Någonstans i bakhuvudet hade jag också den här tjejen som jag träffade på torsdagen men vetandes vilket ställe vi skulle på och mina förutfattade meningar om vilken typ hon är så var det mest bara en kvardröjande irritation över att jag inte gjorde en större ansträngning att ta kontakt med henne sist vi sågs. I alla fall. Vi kom till stället, hade lite barhäng, träffade en tjej som jag pluggat med, såg några andra som jag kände igen både från min utbildning och från trancefester men rätt var det är, hej... Där dök hon upp, i sällskap med en tjejpolare, på världen mest oväntade plats, fick en kram och jag hann slänga ur mig "det känns ju jävligt oväntat att se dig här" trots att jag hade haft det i bakhuvudet. Detsamma tyckte hon och frågade lite om stället, jag hade ingen aning utan skyllde på syrran att jag överhuvudtaget var där och sedan gick hon vidare mot baren. Såg henne ett par gånger tränga sig genom stället fram och tillbaka och när stället sedan drog igång på allvar tar jag för givet att hon och hennes polare insett misstaget med att gå in på det här stället och drog vidare ut i Stockholmsnatten. Hade hoppats kunna haffa henne igen men så här är det att vara blyg och skitdålig på att kallprata, då får man beundra och undra på avstånd. 29 år, snart 14...