I stort sett menlös.
Så sitter jag hemma en lördagkväll igen. Ska ju egentligen försöka undvika det för att slippa alla tankar som per automatik kommer då. Vad faen gör jag och varför? Vad faen jag gör? Jag går och väntar på att något ska sätta igång. Problemet är att jag inte vet vad och med största sannolikhet kommer det aldrig sätta igång heller om jag inte kommer på vad det är jävligt snart. Varför? För att jag har en illusion om att livet är så mycket mer än vad det är. Så här går jag och tror att jag lever ett alldeles förträffligt liv, vilket jag antagligen gör men att jag inte nöjer mig med det utan att det ska vara extraordinärt. Utan att lägga ner någon som helst energi på att faktiskt närma mig den tanken. Ah shit!
Nåväl. Jobbade med ungarna första gången det här läsåret måndag, tisdag. På måndagen stukade jag/fick spricka i tån och haltade därmed hela tisdagen trots högläge och Orudissalva. Tisdagen började jag dessutom få ont i halsen och gick tidigt från jobbet för att dels gå till vårdcentralen för tån men också för att kanske kunna undvika att utveckla halsontet ännu mer. Onsdagmorgon tänkte jag att jag skulle ta mina 2 enda lektioner (eftersom jag har sovmorgon och de ligger kloss) och sedan gå hem då jag kände att jag kanske skulle bli ännu värre. Dock ringde skolan och väckte mig kl 7 och frågade om jag ville vikariera för min kollega vilket istället ledde till att jag sjukanmälde mig då. Torsdag kände jag mig riktigt kry igen efter en massa sömn tis-ons men då fick jag inte komma till jobbet för att de hade förlängt med min vikarie. Istället blev det en perfekt uppladdning inför MondayBar Summer cruise dock med en sabbad tå. Så kan det gå och fy faen vad menlöst och tråkigt det är att skriva så här!!!
Helgen innan var jag på läger med mina innebandytjejer. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför den här säsongen. Jag har ju en ganska stor ambition och vilja att få de här tjejerna att blir riktigt bra, vilket inte skulle vara helt omöjligt. Tyvärr verkar inte det riktigt harmonera vad de själv vill för trots påståenden om att de vill satsa och utvecklas så skiter de i sina fysiska förutsättningar med kondition och styrka. De är helt främmande för att plåga sig och tömma sig till det yttersta under träning och match och de har otroligt konstiga prioriteringar gällande till hur viktigt de anser sitt idrottande vara i förhållande till tex att klippa sig eller se på fotbollsmatcher. De kommer bara bli en jävla röra om de inte snart fattar vad det är jag pratar om faktiskt tänka och tycka innebandy i förmån för att kunna ge sig själv utrymme för utveckling. Några fattar och jag vet inte om det är det som kommer rädda laget eller stjälpa laget. Det är nog ganska beroende på hur dessa få klarar av att indokrinera tanken hos sina övriga lagkamrater för mitt snack verkar ju inte gå in!
My mother believed in love at first sight with Dad, with her second husband, and her third.
Usch vad segt att börja jobba igen. Jag skäms så över hur jag är på jobbet. Idag satt jag och surfade bort säkert 2 timmar, inte för att jag hade något att surfa efter utan för att jag var så apatisk inför arbetet. Det roligaste jag har på jobbet är att få hjälpa kollegor med allt de kan tänkas vilja ha hjälp med. Allt från att fixa kopiatorn, bära bord, ta gemensamma matbeställningar till att fixa datorproblem. Funderar på om det kan ha något att göra med att man får uppskattning för det till skillnad från det jobb man ska göra som chefen i princip tar för givet att man ska göra bra. Apropå chefen. Igår när jag sprang intervaller med mitt lag slogs jag av ideén att jag kanske skulle satsa på att bli rektor då jag gillar skolvärlden men inte min roll som lärare. Sökte på utbildningar idag och det visar sig; du kan inte utbilda dig till rektor såvida du inte redan är rektor. Det måste vara ett unikt arbete i jobbranchen av den anledningen, helt vansinnigt!
Var på blind date i tisdags. Har varit det en gång tidigare och den gången krashade det rejält då det uppenbarade sig att hon befann sig straxt söder om Stureplan och jag straxt norr om Ariman, fanns inte mycket som stämde. I tisdags var det inte lika mycket av krash, smart, lugn tjej med klart sociala egenskaper. Kreativ men om man ska ha något att anmärka på så klickade det väl inte direkt ändå. Tänkte ge det en chans, om inte annat kan man ju skaffa sig en vän som för en gångs skull inte bor på andra sidan stan. Får se vart det landar. Som kontrast till det måste jag ju berätta om det seminarie vi som är anställda inom kommunen var tvungna att gå på igår. Eller seminariet var skitsamma men jag träffade en kvinna där som jag blev störtförälskad i. Säkert runt 40-årsåldern men vilket krut det var i henne och nog var det kärlek på första ögonkastet. Vi satt i små grupper och jobbade och när seminariet var slut och vi skulle gå så sträckte jag fram handen för att säga adjö och sa samtidigt "jag gillar verkligen dig" men i samma rörelse hade hon redan inlett en kram så nog var det ömsesidigt. Tänk om man kunde finna en sådan människa under andra omständigheter.
They say, that inside the arctic circle, on summer nights the sun does not set. They call it the midnight sun.
Så gick denna sommaren. En vecka kvar sedan börjar jobbet igen och vilken ångest det innebär. När första idéen om att jag skulle bli lärare började kläckas i min naiva knopp, någon gång i de yngre tonåren, så var det såklart, precis som för många andra som tänkt samma tanke, sommarloven som hägrade. Man led med sina föräldrar som redan i mars började leka Saida för att förutspå hur vädret 3 månader senare skulle se ut så att de kunde ta semester vid rätt tillfälle. En obegriplig tanke vid den tid då man från veckan innan midsommar till en bra bit in i augusti levde ett bekymmersfritt liv utan skolångest och väckarklocka och då det inte spelade någon roll om det regnade 2 veckor i sträck för man visste att för eller senare skulle solen komma fram ändå. Läraridéen formades senare om till att vara ett bra karriärsval då jag vet vilka förmågor jag besitter och jag kände att lärarrollen nog skulle passa mig. I alla fall så som den såg ut när jag gick i skolan. Denna ambition och således detta yrkesval har lett till 2 av mitt livs största besvikelser.
1) Skolan ser inte längre ut som jag kommer ihåg den. Nu måste man som lärare utvärdera, uppfostra, socialisera, hålla hemkontakt och fixa en massa annat som tar mig längre och längre från det som från början var mitt starka motiv till lärarvalet, det pedagogiska. Mindre utrymme åt pedagogik gör att man lessnar otroligt fort på att vara lärare då det är det man vill hålla på med. Så är det åtminstonde för mig men jag vet inte vad jag vill hålla på med annars så jag får väl fortsätta till jag kommer på vad jag vill bli när jag blir stor.
2) Sommarloven blir aldrig som när man var ung. Då var det inte en lugn stund. Från att man vaknade någon gång vid middagstid handlade allt om polare. Så fort man slängt i sig frukosten sprang man över till kompisen som man valt för dagen att förära med första besöket (detta var innan mobiltelefonen var allmängods) och hoppades att denna också var vaken så man slapp det där urtråkiga med att se honom eller henne äta frukost. Sedan var det ut i solen, antingen till nästa polares hus eller till någon samlingspunkt där man visste att alla höll hus tills någon kom på något att göra. Häng hela dagarna och när kvällen kom samlades man hemma hos någon vars föräldrar var toleranta nog att ha ett gäng ungdomar hängandes i sin trädgård och begagna det slitna trädgårsmöblemanget. Där fortsatte hänget tills tiden var inne för att man inte fick vara ute längre. Denna sommaren (och rätt många av de som föregått den på senare år) har gått åt att vakna vid 9-tiden för att man inte av någon anledning kan sova längre än så om dagarna. Äta frukost och sedan vänta. Vänta på att någon kompis ska sluta jobbet vid 4-5-tiden eller få ledigt från sin bättre hälft från målandet, snickrandet eller vilken arbetsuppgift de nu är satta i. Jag vill ju bara leka, varför vill ingen annan göra det längre?
Nåväl. Denna sommaren fick jag ett återfall av de där magiska kvällarna från min ungdom. Min syster hade kommit på den förträffliga idéen att ordna en överrasknings 30-årsfest för mig med hänsyn till att min egentliga 30-årsdag gick åt till att flytta. Under förevändningen att hon själv skulle ha inflyttningsfest duschade jag och gjorde mig klar precis lagom till att kompis efter kompis drällde in genom dörren. Tog nog 5-6 människor innan jag fattade att det inte skulle bli någon inflyttningsfest hos henne. Käk och sedan häng i trädgårdmöblerna till 3 på natten. Och vilken kväll det blev, ett dussin vänner hade dykt upp, majoriteten från de nyss nämnda ungdomssomrarna. Inga lekar, inga sånger, inget trams bara prat. Precis som förr. Alla snackade med alla oavsett om de ens kände varandra sedan innan och det blev inget ytligt tjafs utan bara skratt och allvar. Kanske den bästa kvällen i mitt liv de senaste 10 åren. Helt sagolikt. Sov inget på natten. Känslan från de svunna somrarna hade infunnit sig och jag ville inte tappa den så jag låg hellre vaken och drömde mig bort till roligare tider.
