Right now I'm having amnesia and deja vu at the same time.
Anledningen att jag överhuvudtaget skriver här trots att jag faktiskt inte diggar konceptet bloggar (framförallt för att det förstör alla sökmotorer) är att jag har fått för mig att jag ska hitta tillbaka till mitt kreativa skrivande igen. Förr eller senare måste ju blocken släppa och därför tvingar jag mig själv att skriva här i princip en gång om dagen. Förr om tiden kunde jag se eller uppleva bara minsta lilla sak som sedan kunde bli en halv essä av filosferingar och spekuleringar kring det lilla fragment av mitt liv som jag ältade en hel dag i mitt huvud och sedan förhoppningsvis skrev ner så småningom. Nu är det längesedan jag hade den processen i mitt huvud där jag går över och över igen texten jag ska författa och dessutom kunna ändra och lägga till saker. Jag tror att det har med åldern att göra (som vanligt).
Min absoluta övertygelse och känsla är att jag vid 13-14 års ålder plötsligt fick ett filter hur jag upplever omvärlden. Innan dess gick allt rakt in i huvudet, jag hade en helt annan medvetandenivå och jag tog in saker runt omkring mig hela tiden. Många av de sakerna sitter i hjärnbarken nu och kommer rätt vad det fram vid vissa givna ord och händelser som direkt härleder en förnimmelse av sådant jag tidigare upplevt. Men som sagt, helt plötsligt så fanns där ett filter. Lite som man upplever en täppt näsa för andning och lukt fast i min hjärna istället. Jag klarar inte av att ta in allt jag vill, jag blir irriterad och störd när det händer saker som jag inte riktigt uppfattar. Nuförtiden kan jag ibland uppleva att jag befinner mig i ett töcken, jag kan ha hela dagar då det känns som att jag har en utomkroppslig upplevelse, sjukt jobbigt och ibland är det väldigt otäckt.
Nu var det inte det jag tänkte skriva om utan istället vad den här bloggen kommer handla om i fortsättningen. Jag har det här som terapi. Jag är ganska övertygad om jag behöver proffesionell hjälp i det verkliga livet, för mitt jag. Men eftersom alla teraputer i den här staden är upptagna, när det inte är av patienter så är det av att de kämpar hårt för att hålla fredagarna fria så att de kan spela golf (skulle en gestaltteraput av en händelse läsa detta och vilja förbarma sig över mig så skriv en rad vet jag). Då jag har en förestående 30-årskris kommer bloggen upptas av händelser som lett fram till den jag är i dag, kompisar, familj och relationer likaväl som händelser som sitter kvar i mig. Förhoppningsvis så kanske det blir aktuella grejer som händer i mitt liv också men troligvis inte. Planen är att skriva varje dag, för min egen skull men publikt för att tvinga mig själv att fullfölja projektet och för att det är lättare att hitta en berättande skriftform när man skriver för någon annan (typ, kära dagbok)
Min absoluta övertygelse och känsla är att jag vid 13-14 års ålder plötsligt fick ett filter hur jag upplever omvärlden. Innan dess gick allt rakt in i huvudet, jag hade en helt annan medvetandenivå och jag tog in saker runt omkring mig hela tiden. Många av de sakerna sitter i hjärnbarken nu och kommer rätt vad det fram vid vissa givna ord och händelser som direkt härleder en förnimmelse av sådant jag tidigare upplevt. Men som sagt, helt plötsligt så fanns där ett filter. Lite som man upplever en täppt näsa för andning och lukt fast i min hjärna istället. Jag klarar inte av att ta in allt jag vill, jag blir irriterad och störd när det händer saker som jag inte riktigt uppfattar. Nuförtiden kan jag ibland uppleva att jag befinner mig i ett töcken, jag kan ha hela dagar då det känns som att jag har en utomkroppslig upplevelse, sjukt jobbigt och ibland är det väldigt otäckt.
Nu var det inte det jag tänkte skriva om utan istället vad den här bloggen kommer handla om i fortsättningen. Jag har det här som terapi. Jag är ganska övertygad om jag behöver proffesionell hjälp i det verkliga livet, för mitt jag. Men eftersom alla teraputer i den här staden är upptagna, när det inte är av patienter så är det av att de kämpar hårt för att hålla fredagarna fria så att de kan spela golf (skulle en gestaltteraput av en händelse läsa detta och vilja förbarma sig över mig så skriv en rad vet jag). Då jag har en förestående 30-årskris kommer bloggen upptas av händelser som lett fram till den jag är i dag, kompisar, familj och relationer likaväl som händelser som sitter kvar i mig. Förhoppningsvis så kanske det blir aktuella grejer som händer i mitt liv också men troligvis inte. Planen är att skriva varje dag, för min egen skull men publikt för att tvinga mig själv att fullfölja projektet och för att det är lättare att hitta en berättande skriftform när man skriver för någon annan (typ, kära dagbok)
Jesper Bryngelsson
Satt och slötittade på TV:n idag och zappade runt bland mina kanaler av ren tristess när jag råkade hamna på SVT24 som direktsände isbandy från Zinken, en match jag egentligen hade tänkt sticka och kolla på live men då det regnade på kvällen sket jag i det av ren bekvämlighet. Jag följer inte bandyn överhuvudtaget men det var länge sedan jag var på match och det är rätt mysigt att se bandy på Zinken så jag fick ett infall att åka och titta men som sagt, det blev inget av det. Istället läste jag text-tv samtidigt som matchen, mellan Hammarby-Villa/Lidköping, fortlöpte i bakgrunden. Helt plötsligt sa kommentatorn något som fick mig att heja till; Jesper Bryngelsson.
Jag träffade Jesper första gången 1995. Under väldigt märkliga omständigheter skulle vi spela i samma lag i ett sammansatt representationslag. Han var en otroligt grym spelare och den stora stjärnan i laget. Jag minns att han pratade mycket om att börja spela för A-lag, välja klubbar och förhoppningar om att få representera Sverige. Då var han på väg in i sin karriär, 18 år gammal, med enorma förutsättningar. Nu såg jag honom på TV, spelandes för Villa och det jag såg av matchen var han riktigt bra. Kommentatorerna nämnde hans namn om och om igen och berömde honom för hans spel. För mig blev det ytterligare en påminnelse. Killen är 31 år och på upphällningen av sin aktiva karriär. Han nådde, om inte hela vägen fram, så en bra bit på vägen dit jag drömde när jag var 12-13 bast och föreställde mig scenarion på garageuppfarten om hur jag avgjorde SM- och VM-finaler med tillhörande kommentator som förkunnade min förträfflighet. Jag nådde också en bit på vägen men jag fick så otroligt många räkmackor att glida på att jag inte alls kan tillräkna mig mina erfarenheter på samma sätt. Men nu är det slut. Det finns ingen chans i helvetet att jag någonsin kommer, som Jesper, att spela en TV-match i ett SM-slutspel. Det tåget har gått, inte bara för att jag inte har talangen för det men även för att jag är för gammal, för gammal...
Den stora frågan är sedan om det skulle vara värt det. Det krävs att det är något annat som driver en än att man vill synas i TV och höra kommentatorerna prata väl om en och det vet jag inte om jag hade haft, då kanske jag hade odlat den lilla talang jag hade lite mer omsorgsfullt. Dock ska jag ju inte klaga, jag har fått uppleva stora händelser under de åren Jesper har finslipat sina förmågor för att nå till kvällens TV-match. Även om mina upplevelser har en lite mer passiv roll i själva matchavgörandet. Heders till Jesper dock, som förövrigt inte såg ut att ha åldrats ett år under sin hjälm sedan jag såg honom sist, för 13 år sedan.
Jag träffade Jesper första gången 1995. Under väldigt märkliga omständigheter skulle vi spela i samma lag i ett sammansatt representationslag. Han var en otroligt grym spelare och den stora stjärnan i laget. Jag minns att han pratade mycket om att börja spela för A-lag, välja klubbar och förhoppningar om att få representera Sverige. Då var han på väg in i sin karriär, 18 år gammal, med enorma förutsättningar. Nu såg jag honom på TV, spelandes för Villa och det jag såg av matchen var han riktigt bra. Kommentatorerna nämnde hans namn om och om igen och berömde honom för hans spel. För mig blev det ytterligare en påminnelse. Killen är 31 år och på upphällningen av sin aktiva karriär. Han nådde, om inte hela vägen fram, så en bra bit på vägen dit jag drömde när jag var 12-13 bast och föreställde mig scenarion på garageuppfarten om hur jag avgjorde SM- och VM-finaler med tillhörande kommentator som förkunnade min förträfflighet. Jag nådde också en bit på vägen men jag fick så otroligt många räkmackor att glida på att jag inte alls kan tillräkna mig mina erfarenheter på samma sätt. Men nu är det slut. Det finns ingen chans i helvetet att jag någonsin kommer, som Jesper, att spela en TV-match i ett SM-slutspel. Det tåget har gått, inte bara för att jag inte har talangen för det men även för att jag är för gammal, för gammal...
Den stora frågan är sedan om det skulle vara värt det. Det krävs att det är något annat som driver en än att man vill synas i TV och höra kommentatorerna prata väl om en och det vet jag inte om jag hade haft, då kanske jag hade odlat den lilla talang jag hade lite mer omsorgsfullt. Dock ska jag ju inte klaga, jag har fått uppleva stora händelser under de åren Jesper har finslipat sina förmågor för att nå till kvällens TV-match. Även om mina upplevelser har en lite mer passiv roll i själva matchavgörandet. Heders till Jesper dock, som förövrigt inte såg ut att ha åldrats ett år under sin hjälm sedan jag såg honom sist, för 13 år sedan.
Jag har lurat mig själv, för många gånger nu...
Nu har jag fan lurat mig själv tillräckligt länge! Vem har sagt att livet går ut på att hitta någon att leva med?
Jag är lite av en ensamvarg. Jag vet inte om jag varit det hela livet. Antagligen inte då jag i min ungdom var väldigt beroende av vänner. Nu klarar jag knappt av att umgås på tu man hand med någon i mer än 2 timmar innan jag börjar hitta på ursäkter till ett uppbrott. Jag är så otroligt bekväm av mig och har verkligen satt mina egna rutiner och mönster i hur mitt liv ska se ut. Bara en sådan töntig sak som att hyra film, som exempel, är en grej då min totala brist på social förmåga blir väldigt påtaglig. Ska man gå ihop ett gäng för att hyra film så måste det vara en film jag verkligen vill se. Jag kan inte som en del i min umgängeskrets bara se film för sakens skull. Då går jag hellre hem till mig själv, ensam, och gör något annat än lider mig genom en film som jag inte vill se. Samtidigt propsar jag inte på filmer på mina kompisar för då får jag bara dåligt samvete om det är en film jag gillar men de tycker är värdelös (vilket ofta är fallet med min något smala filmsmak).
Om jag då ger mig in på ämnet kärleksrelationer; jovisst, vad bra det går där. Jag har bott själv i över 10 år snart. Det är inte lätt att bryta vanor. Inte för att jag har värsta rutinerna om städning och var sak på sin plats men vissa saker har jag som jag har väldigt svårt att ha överseende med om folk inte klarar av att respektera eller acceptera. Detta är ju bara de små sakerna. Den stora saken är att jag inte tror jag dejtat någon helhjärtat en enda gång. Jag har varit förälskad, absolut, men inte villkorslöst. Jag pallar inte med "spelet" mellan två individer som påstår sig gilla varandra men ändå måste kontrollera det gång på gång med små löjliga tester. Jag pallar inte med gosandet i offentligheten bara för att visa att man "äger" varandra. Jag pallar inte med alla samtal om minsta lilla grej, framförallt inte då det går in på saker som man helt ärligt inte kan förändra, det är väl bara att acceptera eller gå vidare. Kan hända, och då menar jag verkligen kan hända att jag aldrig faktiskt riktigt varit förälskad i ordets rätta bemärkelse. Det kanske varit något annat jag känt men som det inte riktigt finns ord för. Lite som att man säger att man varit med om en lavin men egentligen var det bara ett litet snöskred men i brist på bättre ord så säger man lavin. Jag kanske bara haft lite ont i magen av längtan men uppfattat det som en förälskelse eftersom jag inte vet hur förälskelsekänslan ska kännas. Eller i värsta fall, jag släpper inte fram den känslan i rädsla för att förlora kontrollen.
I alla fall. Jag ska inte gå på illusionen att tvåsamhet är den rätta vägen längre. Min väg är den rätta vägen. Det som gör mig lycklig gör mig lycklig och om det sedan innebär att jag inte kommer hitta min livskamrat, som alla förväntar sig att jag ska göra, so be it, jag vet i alla fall att jag har ett bra liv oavsett!
Jag är lite av en ensamvarg. Jag vet inte om jag varit det hela livet. Antagligen inte då jag i min ungdom var väldigt beroende av vänner. Nu klarar jag knappt av att umgås på tu man hand med någon i mer än 2 timmar innan jag börjar hitta på ursäkter till ett uppbrott. Jag är så otroligt bekväm av mig och har verkligen satt mina egna rutiner och mönster i hur mitt liv ska se ut. Bara en sådan töntig sak som att hyra film, som exempel, är en grej då min totala brist på social förmåga blir väldigt påtaglig. Ska man gå ihop ett gäng för att hyra film så måste det vara en film jag verkligen vill se. Jag kan inte som en del i min umgängeskrets bara se film för sakens skull. Då går jag hellre hem till mig själv, ensam, och gör något annat än lider mig genom en film som jag inte vill se. Samtidigt propsar jag inte på filmer på mina kompisar för då får jag bara dåligt samvete om det är en film jag gillar men de tycker är värdelös (vilket ofta är fallet med min något smala filmsmak).
Om jag då ger mig in på ämnet kärleksrelationer; jovisst, vad bra det går där. Jag har bott själv i över 10 år snart. Det är inte lätt att bryta vanor. Inte för att jag har värsta rutinerna om städning och var sak på sin plats men vissa saker har jag som jag har väldigt svårt att ha överseende med om folk inte klarar av att respektera eller acceptera. Detta är ju bara de små sakerna. Den stora saken är att jag inte tror jag dejtat någon helhjärtat en enda gång. Jag har varit förälskad, absolut, men inte villkorslöst. Jag pallar inte med "spelet" mellan två individer som påstår sig gilla varandra men ändå måste kontrollera det gång på gång med små löjliga tester. Jag pallar inte med gosandet i offentligheten bara för att visa att man "äger" varandra. Jag pallar inte med alla samtal om minsta lilla grej, framförallt inte då det går in på saker som man helt ärligt inte kan förändra, det är väl bara att acceptera eller gå vidare. Kan hända, och då menar jag verkligen kan hända att jag aldrig faktiskt riktigt varit förälskad i ordets rätta bemärkelse. Det kanske varit något annat jag känt men som det inte riktigt finns ord för. Lite som att man säger att man varit med om en lavin men egentligen var det bara ett litet snöskred men i brist på bättre ord så säger man lavin. Jag kanske bara haft lite ont i magen av längtan men uppfattat det som en förälskelse eftersom jag inte vet hur förälskelsekänslan ska kännas. Eller i värsta fall, jag släpper inte fram den känslan i rädsla för att förlora kontrollen.
I alla fall. Jag ska inte gå på illusionen att tvåsamhet är den rätta vägen längre. Min väg är den rätta vägen. Det som gör mig lycklig gör mig lycklig och om det sedan innebär att jag inte kommer hitta min livskamrat, som alla förväntar sig att jag ska göra, so be it, jag vet i alla fall att jag har ett bra liv oavsett!
Björn Gustafsson
Detta gick att läsa i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/melodifestivalen2008/article1908453.ab
Såg faktiskt just när Björn framförde sin sång trots att jag kategoriskt vägrar melodifestivalen. Problemet med just årets melodifestival stavas just Björn Gustafsson. Jag är väldigt nyfiken på honom och vill gärna se vad han har för sig men mår så dåligt av resten av detta evenemang för inbördes beundran bland C-kändisar och fag-hags.
Jag fastnade direkt för Björn från att jag såg honom för första gången i ett framträdande i Parlamentet. Han är en frisk fläkt i komiker-Sverige som stagnererat rätt rejält sedan Magnus Betnér klev fram och gjorde komik av djupt seriösa och tunga ämnen. Men jag börjar oroa mig för att Björn är en stjärna som kommer brinna ut onödigt fort. Jag har försökt se det mesta med honom, både i Parlamentet och live på bland annat Norra brunn och börjar känna att han är jävligt tunn som komiker. Han gör 10-15 minuters akter på stand up-scenen vilket gör att man känner sig lite lurad på konfekten och i Parlamentet lever han på sina "tips från coachen", vilket i och för sig är jävligt positivt då Betnér menar på att det är det enda i det programmet som bygger på improvisation även om jag känner att det verkar finnas väldigt mycket färdigskrivit även i det momentet i Parlamentet. Framträdanden som Björn gjort i Melodifestivalen har inte heller imponerat på mig materialmässigt även om han gör det han gör väldigt bra och bjuder på stor underhållning, fast jag får en känsla av att publiken skrattar lite mer än vad som känns rimligt (dessa överdrivna skratt upplevs ännu mer i standup-akterna).
Vart vill jag komma med att citera Aftonbladet då? Jo, hans låt tillägnad Carina Berg, en genialisk text och ett grymt framförande, ända till dess att man upptäckte på text-TV (199 hade jag igång för att inte missa något) att han totalt missade vissa verser och sedan glömde han ju helt bort hela textrader i slutet av låten. Otroligt oproffsigt och väldigt oroväckande. Är Björn så säker på att publiken älskar allt han gör, oavsett hur han gör det, att han börjar bli så nonchalant att han inte ens repeterar nog för att göra ett förtroendeingivande framträdande? Jag gillar verkligen Björn, det är inte det. Jag vill bara inte att han ska brinna ut innan han levererat allt han har i sig och jag vill framförallt inte att han blir som Robert Gustafsson som de senaste 5 åren bara har levt på att harkla upp sina lungor.
Såg faktiskt just när Björn framförde sin sång trots att jag kategoriskt vägrar melodifestivalen. Problemet med just årets melodifestival stavas just Björn Gustafsson. Jag är väldigt nyfiken på honom och vill gärna se vad han har för sig men mår så dåligt av resten av detta evenemang för inbördes beundran bland C-kändisar och fag-hags.
Jag fastnade direkt för Björn från att jag såg honom för första gången i ett framträdande i Parlamentet. Han är en frisk fläkt i komiker-Sverige som stagnererat rätt rejält sedan Magnus Betnér klev fram och gjorde komik av djupt seriösa och tunga ämnen. Men jag börjar oroa mig för att Björn är en stjärna som kommer brinna ut onödigt fort. Jag har försökt se det mesta med honom, både i Parlamentet och live på bland annat Norra brunn och börjar känna att han är jävligt tunn som komiker. Han gör 10-15 minuters akter på stand up-scenen vilket gör att man känner sig lite lurad på konfekten och i Parlamentet lever han på sina "tips från coachen", vilket i och för sig är jävligt positivt då Betnér menar på att det är det enda i det programmet som bygger på improvisation även om jag känner att det verkar finnas väldigt mycket färdigskrivit även i det momentet i Parlamentet. Framträdanden som Björn gjort i Melodifestivalen har inte heller imponerat på mig materialmässigt även om han gör det han gör väldigt bra och bjuder på stor underhållning, fast jag får en känsla av att publiken skrattar lite mer än vad som känns rimligt (dessa överdrivna skratt upplevs ännu mer i standup-akterna).
Vart vill jag komma med att citera Aftonbladet då? Jo, hans låt tillägnad Carina Berg, en genialisk text och ett grymt framförande, ända till dess att man upptäckte på text-TV (199 hade jag igång för att inte missa något) att han totalt missade vissa verser och sedan glömde han ju helt bort hela textrader i slutet av låten. Otroligt oproffsigt och väldigt oroväckande. Är Björn så säker på att publiken älskar allt han gör, oavsett hur han gör det, att han börjar bli så nonchalant att han inte ens repeterar nog för att göra ett förtroendeingivande framträdande? Jag gillar verkligen Björn, det är inte det. Jag vill bara inte att han ska brinna ut innan han levererat allt han har i sig och jag vill framförallt inte att han blir som Robert Gustafsson som de senaste 5 åren bara har levt på att harkla upp sina lungor.
ADHD?
Alltså, jag fattar inte hur jag klarade mig ur grundskolan... eller gymnasiet... eller högskolan. Jag har en koncentrationsförmåga på 5 min. När jag skriver detta är det säkert 30:e gången ikväll jag sätter mig på datastolen och bläddrar runt bland favoriterna i Opera. Jag satt precis framför TV:n, innan dess tog jag en kiwi i köket och innan dess satt jag vid datorn. Jag skulle ju kunna använda den här tiden som jag inte gör ett smack på till så mycket nyttigare grejer; planering till imorgon, städa lägenheten, sortera och tvätta tvätt, läsa en vettig bok eller bara se klart det där jävla TV-programmet jag precis satt och tittade på. Jag måste hitta något att slå ihjäl min gnagande rastlöshet med. Det är ju en väldans tur att jag har träningar 3 ggr i veckan annars hade jag ju blivit tokig av att bara hänga i lägenheten.
Idag var jag på kurs och i vanliga fall när jag sitter i den lokalen så sitter jag mot det stora fönstret i rummet så att jag kan se ut. Nu kom jag lite senare än jag brukar och då hamnade jag med ryggen mot fönstret. Vilka enorma problem det medförde. Halva tiden gick ut på att snegla ut genom fönstret för att se vem det var som gick utanför och det passerade människor där hela, hela tiden. Det var inte så att jag räknade med att se någon jag kände igen men jag klarade inte av att låta bli att titta. (Nu var det dags igen, hörde Zlatans röst från TV:n och var tvungen att springa och titta, 5 min efter att jag satt mig här för att skriva). Nåväl. Iaf, förutom min rastlöshet på kursen råkade jag där också i en gruppövning nämna för mig chef att jag inte hittade ro i den här staden utan funderade på att flytta till Skåne igen, kanske inte det smartaste av drag. Fast å andra sidan, så har jag känt i 5 år nu och ändå bor jag kvar här.
Idag var jag på kurs och i vanliga fall när jag sitter i den lokalen så sitter jag mot det stora fönstret i rummet så att jag kan se ut. Nu kom jag lite senare än jag brukar och då hamnade jag med ryggen mot fönstret. Vilka enorma problem det medförde. Halva tiden gick ut på att snegla ut genom fönstret för att se vem det var som gick utanför och det passerade människor där hela, hela tiden. Det var inte så att jag räknade med att se någon jag kände igen men jag klarade inte av att låta bli att titta. (Nu var det dags igen, hörde Zlatans röst från TV:n och var tvungen att springa och titta, 5 min efter att jag satt mig här för att skriva). Nåväl. Iaf, förutom min rastlöshet på kursen råkade jag där också i en gruppövning nämna för mig chef att jag inte hittade ro i den här staden utan funderade på att flytta till Skåne igen, kanske inte det smartaste av drag. Fast å andra sidan, så har jag känt i 5 år nu och ändå bor jag kvar här.
1991
Jag lever mitt liv i det förgångna. Tyvärr. Jag klarar av att uppskatta tillfällena som jag vet kommer bli de här sentimentala minnena när de väl sker och oftast är de dem klaraste minnesbilderna jag har i mitt liv och det är väl en del i problemet. Nu fick jag se ett foto, som jag aldrig sett för, från vårt sommarställe där jag alltid tillbringade somrarna, från sommaren jag fyllt 13 år. Tårarna kom direkt! Helvete! En missbrukare letar ju alltid efter den där första kicken som de fick av sin drog men aldrig igen kommer uppleva. Detta är min kick, från min drog som jag aldrig igen kommer uppleva. Gudarna ska veta att jag försökt och jag gör allt för att projicera nya upplevelser som likvärdiga med den från den tiden då jag fick den ultimata kicken av vänskap, kärlek och nya upplevelser. Dock, ska man vara helt ärlig, inget har levt upp till det igen. Jag tror det beror på oskuldfullheten. Man var så vansinnigt naiv och det måste varit en helt otrolig frihet att vara så ovetande om allt som ligger framför en här i livet. Visst jag lever väl inget betungande liv nu och har det i ärlighetens namn rätt bra men nu finns kraven där, skydligheterna och förväntningarna. Men som jag sa, jag visste ändå att njuta av de stunderna när de kom.
När sommarlovet började gå mot sitt slut hände alltid samma sak. Jag vaknade tidigt en morgon, ofelbart brukade det regna. Kunde inte somna om. Jag gick ut i vardagsrummet som har vätter mot verandan. Där satte jag mig i soffan, tittade ut, spolade tillbaka alla händelser som hänt under sommaren och grät för stunderna som varit och aldrig kommer tillbaka. Så lever man sitt liv i det förgångna.
När sommarlovet började gå mot sitt slut hände alltid samma sak. Jag vaknade tidigt en morgon, ofelbart brukade det regna. Kunde inte somna om. Jag gick ut i vardagsrummet som har vätter mot verandan. Där satte jag mig i soffan, tittade ut, spolade tillbaka alla händelser som hänt under sommaren och grät för stunderna som varit och aldrig kommer tillbaka. Så lever man sitt liv i det förgångna.
Helgens kortaste samtalsämne
-"Du P, har du aldrig funderat på att bli polis?"
-"Nä"
-"Inte jag heller"
-"Nä"
-"Inte jag heller"
10 år
"Vad gör vi om 10 år?". Få den frågan i ansiktet en fredagkväll som denna är väl inte riktigt vad man var förberedd på. Gällande han som frågade det så är jag ytterst orolig. Han är 10 år äldre än mig som det är och är således 50 år om just 10 år. Det är inte för att han blir 50 jag oroar mig utan för hur han lever just nu. Jobbar hela veckorna med ett jobb han inte gillar, frdagkvällen tar han ett par bärs och några snaps i sin ensamhet och sedan fortsätter det nog så till det är måndag igen. Inga direkta vänner och inga fritidsaktiviteter, vart hamnar man då om 10 år?
Vart står jag själv om 10 år då? Vilken jävla fråga. Vad gjorde jag för 10 år sedan och kunde jag då tänka mig att jag skulle befinna mig där jag gör just nu? För 10 år sedan spelade jag och min polare in en auditionfilm till vårt då absoluta favoritprogram, "På rymmen", vi drog upp med hans bil på Romeleåsens topp, höll på att köra på ett rådjur, låtsades att kedjan till bilen ramlat för att sedan spela in en film som hackade och vart 4 sekund försvann på, i svart-vitt. Ovanpå allt skickade vi iväg denna katastrof till film och trodde på allvar att TV4 ville ha 2 st 19-åringar till sin största tittarsuccé... Hade min polare där på toppen av åsen ställt samma fråga "vad gör vi om 10 år?", hade jag då svarat att jag skulle befinna mig i huvustaden med den sysselsättning jag har och den fritid jag har? Oavsett vilka gissningar jag gjort kan jag aldrig tänka mig att just den bilden skulle presenteras. Min bild av framtiden var nog vara lite mer jordnära, flickvän, lägenhet och ett kul jobb inom idrott. Han däremot hade nog satt huvudet på spiken om han gissat för hans dröm då är precis det han gör nu.
Så åter till grundfrågan, vad gör jag om 10 år? Jag slänger iväg ett svar lika osannolikt som det rätta svaret skulle vara för 10 år sedan. Jag har bytt karriär, jag har ett högavlönat jobb som jag framförallt trivs med i en bransch där man kan gå från grunden och jobba sig upp med de rätta ambitionerna. Jag har familj, villa och bor i Skåne. Mitt nuvarande fritidsintresse är numera en kuriosa i mitt livs historia. Så ser mitt liv ut om 10 år! Vad jag svarade min polare när han ställde frågan? "Skulle inte förvåna mig om jag ligger 2 meter under marken då!"
Vart står jag själv om 10 år då? Vilken jävla fråga. Vad gjorde jag för 10 år sedan och kunde jag då tänka mig att jag skulle befinna mig där jag gör just nu? För 10 år sedan spelade jag och min polare in en auditionfilm till vårt då absoluta favoritprogram, "På rymmen", vi drog upp med hans bil på Romeleåsens topp, höll på att köra på ett rådjur, låtsades att kedjan till bilen ramlat för att sedan spela in en film som hackade och vart 4 sekund försvann på, i svart-vitt. Ovanpå allt skickade vi iväg denna katastrof till film och trodde på allvar att TV4 ville ha 2 st 19-åringar till sin största tittarsuccé... Hade min polare där på toppen av åsen ställt samma fråga "vad gör vi om 10 år?", hade jag då svarat att jag skulle befinna mig i huvustaden med den sysselsättning jag har och den fritid jag har? Oavsett vilka gissningar jag gjort kan jag aldrig tänka mig att just den bilden skulle presenteras. Min bild av framtiden var nog vara lite mer jordnära, flickvän, lägenhet och ett kul jobb inom idrott. Han däremot hade nog satt huvudet på spiken om han gissat för hans dröm då är precis det han gör nu.
Så åter till grundfrågan, vad gör jag om 10 år? Jag slänger iväg ett svar lika osannolikt som det rätta svaret skulle vara för 10 år sedan. Jag har bytt karriär, jag har ett högavlönat jobb som jag framförallt trivs med i en bransch där man kan gå från grunden och jobba sig upp med de rätta ambitionerna. Jag har familj, villa och bor i Skåne. Mitt nuvarande fritidsintresse är numera en kuriosa i mitt livs historia. Så ser mitt liv ut om 10 år! Vad jag svarade min polare när han ställde frågan? "Skulle inte förvåna mig om jag ligger 2 meter under marken då!"
Mitt kärleksliv
.... its all just a little bit of history repeating...
