Vägskäl

I "Klass 9A" på SVT idag var det en rektor som skulle ge sin syn på hur en bra lärare ska vara. Hans första krav var att man ville vara lärare och vilja jobba med ungdomar. Det sistnämna klämmer jag dit rätt ordentligt men det första han sa gjorde att jag hejade till. När folk frågar mig hur det kan komma sig att man vill bli lärare så brukar jag svara att jag vill inte vara lärare, jag är bra på det och därför är jag det. Det är ett enkelt sätt för mig att dra in min brödföda men jag börjar mer och mer tvivla på om det räcker. Jag hatar föräldrakontakterna, jag hatar omdömena, jag hatar beygssättningen. Jag älskar när en elev helt plötsligt upptäcker att de begränsningar som denne trodde sig ha i själva verket bara satt i huvudet, jag älskar att de en elev var sprickfärdig av stotlhet över något som jag fått denna att klara. Så borde jag vara lärare, nej, antagligen inte. Jag har inte kallet, jag tänker inte på jobbet 24/7 och klarar inte av att varje rast och tillfälle prata elever och skola med mina kollegor. Jag är inte gjord för den skola som finns idag, jag är "old-school"-lärartypen. Den jag själv växte upp med, de som inte var intresserade av att vara ens kompis utan istället av att förmedla kunskaper. Inte den som agerade kurator utan istället var en auktoritetsfigur. Varje gång de ställer frågan om hur en bra lärare ska vara till någon av eleverna i dokumentären så svarar de "en bra kompis". Min mening är att kompisar får de söka bland sina jämnåriga, i plugget är man av en orsak, att skaffa sig en framtid och klarar inte föräldrarna av att förmedla och indoktinera detta hos sina barn så blir tyvärr en lärares enda väg att gifta sig med sitt yrke, att bli en pedagog, bästis, kurator, medlare, uppfostrare m.m. och därigenom lägga all sin vakna tid och tyvärr också mycket av sin nattsömn åt att ta på sig rollen som lärare.

AAAARGH. Så lät det ungefär, det där avgrundsvrålet som jag skrev om att jag längtade efter! Inatt kom det, helt oväntat och helt spontant och nog släppte det loss lite spänningar. Min kära vän lyckades få med mig till Göta Källare och MondayBars "Häxtrance". Var egentligen inte sugen på att gå efter en tung arbetsvecka och en riktigt lång arbetsdag inkl. kvällsaktiviteter i hallen men jag fick så dåligt samvete över tanken på att baila på henne igen. 260 spänn fattigare konstaterade jag att stället var knökfullt vilket för mig aldrig är positivt, det brukar oftast betyda en massa idioter som inte är där för musiken utan för att det är coolt att gå på "rejv" eller för att spana in alla brudar i utmanande kläder men ack så jag bedrog mig. Publiken var underbar, musiken var sanslös och mitt humör och lust att dansa var något som det inte varit på länge, på topp. Det kändes som "back in the days" på Docklands med hela PLUR och allt. Folk log åt en, de dansade med en när det var som grymmast och rättt var det var, mitt under ett riktigt stort klimax i en av låtarna chockade jag mig själv, jag släppte ut ett 2 sekunder långt vrål, inte det tjutet som kommer ibland utan ett tungt, djupt vrål. Jag blev så paff samtidigt som det var precis så befriande som jag hade hoppats på. Hela resten av natten var bara en orgie i sjukt bra låtar (hoppas Doter får ner en låtlista på TC) och jag kände mig urstark som pallade trycka på så mycket som jag ville tills den sista strofen "This is the anthem for the girl that got away" tonade ut över dansgolvet!

Och det värsta i kategorin inte kunna sova är när man drömmer att man inte kan sova, vilken jävla idiotisk grej som händer mig alldeles för ofta.

Är det meningen att det ska bli så här när man blir gammal. För om åren kunde jag sova oavbrutet oavset vad som hände omkring mig. Det var till och med så illa att min mor fick gå och väcka mig när min väckarklocka ringde för det gjorde jag inte själv. Dock vaknade hon alltid av den, en våning nedanför. Nuförtiden är allt annorlunda, jag vaknar flera gången om natten, jag vaknar ofelbart nästan alltid exakt en timme innan klockan egentligen ska ringa. Inte nog med detta, jag somnar inte längre som jag ska om nätterna heller. Tar en evig tid innan John Blund äntligen grusar mina ögon. Jag tror och hoppas att det är jobbrelaterat och att när sommarlovet väl kommer så släpper allt sånt. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Bättra på feng shuin och flytta sängen till en annan del av min skolåda till lägenhet.

Vissa dagar är lite bättre än andra och då får man fan passa på att njuta! Idag känner jag mig lite starkare, lite bättre, lite snyggare och enormt mycket stoltare än den genomsnittliga dagen. Imorgon kan vara precis tvärtom men just nu, just nu ska jag gå och lägga mig med ett leende på läpparna och en varm känsla inombords. Fan; jag är bra!

Jag har hört någonstans att arbetsförmedlingen förmedlar jobb i en ratio 1:1 till antal anställda inom arbetsförmedlingen. Alltså för varje anställd lyckas man ordna en arbetslös stackare sysselsättning. Detta är inget som förvånar mig då jag får uppleva denna trögflytande organisation "up close". Det är så att jag är deltidsarbetslös, förvissa bara 20% men tillräckligt för att det ska kännas i plånboken och jag måste lyfta a-kassa upp till 100%. Att jag får a-kassa innebär också att jag måste in i rullorna på Arbetsförmedlingen (i fortsättningen AMS) då jag aktivt måste söka andra jobb för att inte bli av med min ersättning. Jag har fått 2 st jobbförslag skickade till mig genom AMS, ett jobb som var ett korttidsvikariat på 70%, ett jobb jag måste söka för att bli sparkad från a-kassan. Så fungerar AMS logik. Jag är fast anställd på 80 % men måste söka ett jobb på 70% som dessutom är tidsbestämt och således innebär att jag blir arbetslös när vikariatet går ut. Alltså, a-kassan skulle först behöva ge mig 10% mer i ersättning, om jag skulle få jobbet, för att så småningom behöva ge mig 100% i ersättning . Genomtänkt. Det andra jobbet jag var tvungen att söka var i Hudiksvall, ett par mil från Stockholm... När jag sedan ringde på jobbet, läste inte ens annonsen, så visade det sig att jag inte ens var behörig för jobbet, vilket uttryckligen stod i annonsen, som jag inte läst och uppenbarligen inte heller AMS personalen.

Varför tar jag då upp detta? Jo, idag var jag på Arbetsförmedlingen för att upprätta en ny handlingsplan (den förra fungerade ju tydligen inte). Då jag vet vilka väntetider det kan innebära så hängde jag på låset kl. 9 på morgonen när de öppnade. Fick träffa en handläggare relativt snabbt och lika snabbt fick jag höra "du får komma tillbaka en annan dag". Mitt svar blev "Va? Det kan jag inte, jag jobbar "andra" dagar och nästa gång jag är ledig så har tiden för förnyande gått ut och jag blir utan A-kassa". Det så självklara svaret kom; "Du får komma en annan dag, jag kan inte göra en handlingsplan åt dig idag, jag får inte igång programmet". 9.10 stod jag återigen utanför dörrarna till arbetsförmedlingen, lätt förbryllad.

Jag skummade igenom lite gamla inlägg här i bloggen precis och la märke till väldigt mycket självdiagnostik. Jag ålägger mig med åkommor för att ge förklaringar till mitt sätt att vara, lite fegt men gud så enkelt. Så nu tänker jag lägga till ännu en åkomma.

Igår blev jag bekant med ett nytt begrepp; Peter Pan syndrome. Detta är tydligen en pseudo psykisk sjukdom som långt ifrån är erkänd av riktiga psykologer. Personer som lider av detta anser sig vara immuna mot att bli gamla. Inte så att de har en vaneföreställning om att de inte åldras utan de växer helt enkelt inte upp. Låt mig översätta detta till mitt liv. Jag börjar närma mig de 30, riktigt snabbt minst sagt. Vad gör jag annorlunda från när jag var barn? Jag har en egen lägenhet, när jag var barn hade jag mit eget rum. I min lägenhet ser det ur som ett bombnedslag, kläder överallt, saker som jag "lekt" med ligger framme efter jag tröttnat, jag har bara en tanke på att städa när jag vet att besöket jag får inte accepterar att det ser rörigt ut. Min TV tillsammans med Playstation 3 är det centrala och viktigaste i lägenheten, jag har ritat på många av väggarna, inga blommor i fönsterna och sängen bäddas _aldrig_. Hur skiljer sig detta från min pojkrum? Inte nämnvärt mycket. Mitt vuxna jag har bil. När jag var liten hade jag en cykel. På denna cykel körde jag alltid det fortaste jag mäktade med, jag gjorde stoppbromsar så att däcken skrek och ansåg att jag stod över alla trafikregler, det var bara till för de som inte visste bättre. Samma beteende känns igen när jag nu sitter bakomen ratt. Och så fortsätter det, oavsett vad jag tar för exempel så märker jag att jag är samma person nu som jag var som barn. Min ekonomi är jag helt omedveten om, jag har aldrig koll på hur mycket jag har på kontot och det är personalchefen på jobbet som får komma till mig och säga till när det blvit fel i löneutbetalningarna och jag fått för lite betalt. Minst en gång i månaden söker jag upp en "glömda kläder"-korg för att leta efter något jag glömt kvar i en idrottshall eller lokal, jag vägrar att gå till tandläkaren förrän det är akut och jag tittar på TV in i det längsta på nätterna fast jag egentligen borde sova.

Nu kan man tycka vad man vill om denna beskrivning och visst gör jag mycket vuxensaker också, betalar räkningar, kastar soporna och faktiskt, klarar av att sköta mitt jobb men helt klart är att jag beter mig inte som mina föräldrar gjorde när de var 30. Sen börjar jag titta omkring mig, är det bara jag i min omgivning som lider av detta syndrom? Hur agerar mina vänner? Jag har en vän som bröt armen alldeles nyligen för att han gjorde en stuntman dykning över en inbjudande snövall bara för att upptäcka ett cykelställ på andra sidan vallen. Samma kompis vred axeln så illa att han fick sjukskriva sig i en månad när han kraschade med en snowracer.
En annan kompis impulsköpte ett radiostyrt flygplan för sina sista pengar och fick påminnelseavgift
på den bortglömda hyran månaden efter. En tredje bad chefen dra åt helvete när denna klagade på att han surfade på arbetstid. Så fortsätter det, ingen i min generation är vuxen, det spelas dataspel, äts snabbmakaroner med ketchup sju dagar i veckan, skolkas från jobbet för att man ska på kryssning m.m. Detta är det nya vuxna, så är det bara. Vår generation kommer aldrig växa upp, kommer aldrig ta ansvar. det är därför vi hoppar från jobb till jobb, vi kan inte ha tråkigt. Det är därför vi åker och luffar ett år i Thailand för att hitta oss själva utan att egentligen ha ett uns möjlighet att hitta oss själv. Vi är en förlorad generation som växt upp på räkmackor och curling. En hel Peter Pan generation!

Tänkte avsluta detta mastodontinlägg med en liten sak som jag fick sänt till mig för en massa år sedan av ytterligare en Peter Pan-vännina:

Härmed säger jag upp mig som vuxen.
Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.
Jag vill gå på McDonald's och tro att det är en trestjärnig Michelin-restaurant.
Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.
Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och kolla på när grenarna rör sig i vinden, ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag.
Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna.
Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.
Jag vill tillbaka till den tid då ... livet var enkelt.
När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger.
Och ingenting bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte
om.
Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.
Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt.
Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen.
Jag vill inte att min dag skall bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.
Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.
Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera detta får du fånga mig först - Kull !
Vi ses i sandlådan.
Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina.

Hmm, det är svårt det där med att försöka skriva med regelbundenhet. Har haft så sjukt mycket att göra att jag har inte orkar sätta mig ner och skriva. Eller orkat, jag har helt enkelt inte haft lungnet nog att göra det. Vill inte känna att jag är stressad av ett jag egentligen borde gå och lägga mig bara för att jag inte ska ha en skitdag på jobbet dagen efter.

Nå! I veckan som gick visades Garden State på TV (tror det var TV3 eller nåt). Då skulle jag egentligen också sova men den filmen är så vacker så att jag hade inte mage att stänga av för att lägga mig. I ett tidigare inlägg så skrev jag om hur mitt liv oftast är ett enda töcken och det är nog därför som Garden State träffat mig så hårt. Large trubbiga känsloliv med oförmåga att varken blir ledsen eller glad på riktigt speglar rätt bra det jag försökte beskriva när jag pratade om att ha ett filter mot omvärlden. Nu knaprar han visserligen piller men jag antar att kroppen kan utsöndra samma substanser som de pillerna aktiverar vilket då skulle leda till samma effekter på en "frisk" människa som om man skulle ta litium. Kan det vara så? Det skulle förklara en del. Jag har ju även vissa drag av bipoläritet men samtidigt har det också en rätt platt påverkan på mitt liv. När jag är "på" så skiljer det sig inte så väldigt mycket från när jag är "av". Tankarna går på högvarv när jag är lite manisk men det blir liksom aldrig någon riktig verkstad av det, det bara sipprar ut i små halvhjärtade projekt runt midnatt. Annat var det när jag var yngre, jävlar vilken fart det blev på mig när jag fått en idé som verkade genomförbar, då var det inte mycket som kunde stå ivägen.

I slutet av filmen när Large varit utan piller ett tag så ställer han sig på en stor schaktmaskin intill en djup ravin och bara vrålar rakt ner mot avgrunden, ett så kallat avgrundsvrål då eller? Gud vad jag skulle vilja göra det, jag har velat göra det så länge. Att bara vråla bort frustrationen, tankarna, kraven, demonerna och min stora "numbness". Ställa mig och skrika från balkongen eller på gatan. Skrika till jag tömt mig helt och hela jag kan fyllas på i nästa inandning med något nytt, fräscht och förhoppningvis mer levande.

Satt och tjuvlyssnade på en konversation mellan 4 pers (2 tjejer o 2 killar)  i 18-års åldern idag på den lokala pizzerian. Jag tycker om att lyssna och iakta folk i min omgivning. Fastnade för en sak den ena tjejen sa. De hade tydligen varit ute på klubb i helgen och ena av tjejerna var mäkta förvånad att en kille hade blivit sur på henne under kvällen.
Tydligen hade hon hoppat upp på hans rygg när han inte var beredd på det och han hade såklart blivit förbannad och sagt vad han tyckte om det. Helt förståeligt tyckte jag men det tyckte som sagt inte den här tjejen; "hur sjukt är det inte att bli sur på en tjej liksom" var hur hon uttryckte det. Jag, som har en tendens att lacka ur på folk oavsett om de är tjejer eller killar, blir lite skraj nu. Trodde den här tjejen och för övrigt hennes polare att bara för att man är tjej så kommer man undan med det mesta. Hade en okänd kille gjort detsamma, på en tjej eller ännu värre en kille hade det tilltaget kunnat bli ödesdigert. Hade en tjej hoppat upp så på en okänd tjej, tror inte det hade blivit uppskattat, vad fick den här tjejen att tro att det inte skulle bli samma reaktion när hon gjorde det på en okänd kille? Då jag, lite fördomsfullt, tyckte mig ana lite Stureplans-wannabe i både hennes stil och sätt så misstänker jag att hon blir så omhuldad och fjäskad för hela tiden att hon tror att det är gemene mans sätt att vara. Det är ju det enda bemötande hon får oavsett var hon går. I alla fall av killar, tjejer ser väl snett på henne men varför skulle hon bry sig om det, de är ju bara avundsjuka, eller vadå? Tyvärr är det inte hennes fel utan de korkade killar som på så sätt förstör hennes liv med en förhoppning att få 3 sek klimax av henne när de väl lagt ut 2000 spänn i gratisdrinkar åt henne. Låter jag bitter? Det är för att jag är det :)
Folk på krogen har för övrigt väldigt konstiga saker för sig. Tänkte raljera över det en annan dag då det är en stor anledning till att jag i de flesta fall tycker det suger att gå ut.

Med tanke på den oändliga mängd slumpartade händelser som ledde till äggen som blev du och jag borde enbart det faktum att vi existerar hålla oss fångna i ett lycklige leende av pur förvåning!

Anledningen att jag överhuvudtaget skriver här trots att jag faktiskt inte diggar konceptet bloggar (framförallt för att det förstör alla sökmotorer) är att jag har fått för mig att jag ska hitta tillbaka till mitt kreativa skrivande igen. Förr eller senare måste ju blocken släppa och därför tvingar jag mig själv att skriva här i princip en gång om dagen. Förr om tiden kunde jag se eller uppleva bara minsta lilla sak som sedan kunde bli en halv essä av filosferingar och spekuleringar kring det lilla fragment av mitt liv som jag ältade en hel dag i mitt huvud och sedan förhoppningsvis skrev ner så småningom. Nu är det längesedan jag hade den processen i mitt huvud där jag går över och över igen texten jag ska författa och dessutom kunna ändra och lägga till saker. Jag tror att det har med åldern att göra (som vanligt).

Min absoluta övertygelse och känsla är att jag vid 13-14 års ålder plötsligt fick ett filter hur jag upplever omvärlden. Innan dess gick allt rakt in i huvudet, jag hade en helt annan medvetandenivå och jag tog in saker runt omkring mig hela tiden. Många av de sakerna sitter i hjärnbarken nu och kommer rätt vad det fram vid vissa givna ord och händelser som direkt härleder en förnimmelse av sådant jag tidigare upplevt. Men som sagt, helt plötsligt så fanns där ett filter. Lite som man upplever en täppt näsa för andning och lukt fast i min hjärna istället. Jag klarar inte av att ta in allt jag vill, jag blir irriterad och störd när det händer saker som jag inte riktigt uppfattar. Nuförtiden kan jag ibland uppleva att jag befinner mig i ett töcken, jag kan ha hela dagar då det känns som att jag har en utomkroppslig upplevelse, sjukt jobbigt och ibland är det väldigt otäckt.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om utan istället vad den här bloggen kommer handla om i fortsättningen. Jag har det här som terapi. Jag är ganska övertygad om jag behöver proffesionell hjälp i det verkliga livet, för mitt jag. Men eftersom alla teraputer i den här staden är upptagna, när det inte är av patienter så är det av att de kämpar hårt för att hålla fredagarna fria så att de kan spela golf (skulle en gestaltteraput av en händelse läsa detta och vilja förbarma sig över mig så skriv en rad vet jag). Då jag har en förestående 30-årskris kommer bloggen upptas av händelser som lett fram till den jag är i dag, kompisar, familj och relationer likaväl som händelser som sitter kvar i mig. Förhoppningsvis så kanske det blir aktuella grejer som händer i mitt liv också men troligvis inte. Planen är att skriva varje dag, för min egen skull men publikt för att tvinga mig själv att fullfölja projektet och för att det är lättare att hitta en berättande skriftform när man skriver för någon annan (typ, kära dagbok)

Detta gick att läsa i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/melodifestivalen2008/article1908453.ab

Såg faktiskt just när Björn framförde sin sång trots att jag kategoriskt vägrar melodifestivalen. Problemet med just årets melodifestival stavas just Björn Gustafsson. Jag är väldigt nyfiken på honom och vill gärna se vad han har för sig men mår så dåligt av resten av detta evenemang för inbördes beundran bland C-kändisar och fag-hags.

Jag fastnade direkt för Björn från att jag såg honom för första gången i ett framträdande i Parlamentet. Han är en frisk fläkt i komiker-Sverige som stagnererat rätt rejält sedan Magnus Betnér klev fram och gjorde komik av djupt seriösa och tunga ämnen. Men jag börjar oroa mig för att Björn är en stjärna som kommer brinna ut onödigt fort. Jag har försökt se det mesta med honom, både i Parlamentet och live på bland annat Norra brunn och börjar känna att han är jävligt tunn som komiker. Han gör 10-15 minuters akter på stand up-scenen vilket gör att man känner sig lite lurad på konfekten och i Parlamentet lever han på sina "tips från coachen", vilket i och för sig är jävligt positivt då Betnér menar på att det är det enda i det programmet som bygger på improvisation även om jag känner att det verkar finnas väldigt mycket färdigskrivit även i det momentet i Parlamentet. Framträdanden som Björn gjort i Melodifestivalen har inte heller imponerat på mig materialmässigt även om han gör det han gör väldigt bra och bjuder på stor underhållning, fast jag får en känsla av att publiken skrattar lite mer än vad som känns rimligt (dessa överdrivna skratt upplevs ännu mer i standup-akterna).

Vart vill jag komma med att citera Aftonbladet då? Jo, hans låt tillägnad Carina Berg, en genialisk text och ett grymt framförande, ända till dess att man upptäckte på text-TV (199 hade jag igång för att inte missa något) att han totalt missade vissa verser och sedan glömde han ju helt bort hela textrader i slutet av låten. Otroligt oproffsigt och väldigt oroväckande. Är Björn så säker på att publiken älskar allt han gör, oavsett hur han gör det, att han börjar bli så nonchalant att han inte ens repeterar nog för att göra ett förtroendeingivande framträdande? Jag gillar verkligen Björn, det är inte det. Jag vill bara inte att han ska brinna ut innan han levererat allt han har i sig och jag vill framförallt inte att han blir som Robert Gustafsson som de senaste 5 åren bara har levt på att harkla upp sina lungor.

Alltså, jag fattar inte hur jag klarade mig ur grundskolan... eller gymnasiet... eller högskolan. Jag har en koncentrationsförmåga på 5 min. När jag skriver detta är det säkert 30:e gången ikväll jag sätter mig på datastolen och bläddrar runt bland favoriterna i Opera. Jag satt precis framför TV:n, innan dess tog jag en kiwi i köket och innan dess satt jag vid datorn. Jag skulle ju kunna använda den här tiden som jag inte gör ett smack på till så mycket nyttigare grejer; planering till imorgon, städa lägenheten, sortera och tvätta tvätt, läsa en vettig bok eller bara se klart det där jävla TV-programmet jag precis satt och tittade på. Jag måste hitta något att slå ihjäl min gnagande rastlöshet med. Det är ju en väldans tur att jag har träningar 3 ggr i veckan annars hade jag ju blivit tokig av att bara hänga i lägenheten.

Idag var jag på kurs och i vanliga fall när jag sitter i den lokalen så sitter jag mot det stora fönstret i rummet så att jag kan se ut. Nu kom jag lite senare än jag brukar och då hamnade jag med ryggen mot fönstret. Vilka enorma problem det medförde. Halva tiden gick ut på att snegla ut genom fönstret för att se vem det var som gick utanför och det passerade människor där hela, hela tiden. Det var inte så att jag räknade med att se någon jag kände igen men jag klarade inte av att låta bli att titta. (Nu var det dags igen, hörde Zlatans röst från TV:n och var tvungen att springa och titta, 5 min efter att jag satt mig här för att skriva). Nåväl. Iaf, förutom min rastlöshet på kursen råkade jag där också i en gruppövning nämna för mig chef att jag inte hittade ro i den här staden utan funderade på att flytta till Skåne igen, kanske inte det smartaste av drag. Fast å andra sidan, så har jag känt i 5 år nu och ändå bor jag kvar här.

-"Du P, har du aldrig funderat på att bli polis?"
-"Nä"
-"Inte jag heller"

Leif GW Persson! Jag har alltid ansett honom som en fåne, en illa placerad snubbe framför en TV-kamera i ett program som frossar i folks olycka och primitiva känsla av rädsla. Dock såg jag honom i Videokväll hos Luuk, vilket i sig är ett småmysigt program och jävlar vad en uppfattning kan ändras. Han är ju helt uppenbart en förvirrad professorstyp som otaliga gånger satte glasögonen på huvudet, på näsan, stoppade ner dem i sin bröstficka för att två sekunder senare återigen sätta dem på huvudet. Det jag imponerades av hos honom var hans beslutsamhet. Knegargrabb som förstod att han hade ett bra intellekt och ville göra något av det. Jag vill också göra det, jag vet att jag har större resurser än det jag får ut. Jag vet att jag har en inneboende kreativitet som störs något så otroligt av mina stora koncentrationssvårigheter och min oförmåga att totalt hänge mig åt något utan att splittras på tusen bitar. jag ska inte stå och försöka fostra en massa snorungar i något som dels de skiter i och som dels inte betyder något för dem eller för mig i det långa loppet. Jag vill göra något av min inneboende kraft, få en ventil, ett utlopp. GW satte sig och skrev en bok för han hade inget att göra och ville berätta sin historia. påstod att "det där var väl inte så svårt". Jag vill och kan fan också skriva en bok men allvarligt, vilken historia bär jag på som måste komma ut i någon form av terapisyfte? Nä. Jag får väl börja med att hitta tillbaka till den lilla konstnärliga ådra som ibland dyker upp när jag skriver och hoppas på att något leder ut från det.

Wiki