Vägskäl

Såg nyss Life aquatic (där rubriken är hämtad från). Jag vet inte vad som egentligen gör att jag tycker det är en så underbar film men det gör jag. Kanske den bästa film jag vet rentav.

Det händer så mycket i mitt liv just nu men jag har ingen tid att sätta mig att skriva och när jag väl gör det så har jag glömt bort allt jag ville skriva. Borde börja ta anteckningar.

När man är utan någon att vara förälskad i så länge som jag brukar vara mellan flickvännerna så undrar jag om inte det är så att man börjar bli intresserad av någon för att de visar intresse i en. Alltså, det är inte jag som faller för någon och sedan uppvaktar denne. Det har nog inte hänt på väldigt länge. Istället är det tvärtom. Någon visar intresse för mig och automatiskt gör man upp inre bilder om hur ett förhållande med denna skulle te sig. Och då är frågan, faller jag för denna människa för att jag blir förälskad i henne eller förälskad i idéen att ha någon igen? Jag är rädd för att det nog snarare lutar åt det senare och det kan förklara några av mina inte helt lyckade förhållanden. Dessutom har jag kommit fram till att mina gentlemannafasoner och korrekta uppförande snarare beror på att jag är rädd för att bli bränd och nobbad snarare än någon hänsyn till andra.

Imorgon kommer min bror hit och ska sova över här eftersom han inte fick hotellrum. Det är i jobbet han åker till Stockholm och ska hem igen på tisdag vad jag förstått. Min relation till min bror är nog inte vidare olik en massa andras relationer till sina syskon. Han och jag har växt upp i någon form att konkurrerande förhållande. Medan jag hade en massa kamrater och var väldigt social när vi var yngre hade han lite jobbigare med glasögon, tandställning och andra problem som skapade vissa sociala hinder. Dock är det tvärtom nu. Medan mitt sociala nätverk är helt obefintligt så har han ett otroligt stort nätverk med många kompisar och hög status. Att han sedan från gymnasietiden ser otroligt bra ut skadar ju inte heller. Vi har egentligen ingen direkt relation till varandra mer än våra blodsband. Inte ens när han bodde i Stockholm träffades vi vidare mycket. Den enda gång jag kan komma ihåg att vi hade ett bra umgänge var när han bodde granne med mig i Lund. Då umgicks vi när vi kunde utöver att vi tränade och partade ihop.

När min bror tog studenten höll han ett tal där han tackade mig för att jag var jag och att han alltid hade kunnat ha mig som sin förebild. Det som retar mig så att jag håller på att gå itu är att jag under det talet var ute i köket och hjälpte till att ta fram någon tårta eller något och fick alltså bara i andra hand höra min brors fina ord. Detta är något som än idag retar mig så in i helvete. Jag gillar verkligen min bror men är så dålig på att visa det. Dels på grund av vår lite distansierade relation men dels också på grund av den löjliga, mänskliga känslan av avundsjuka. Jag är otroligt avundsjuk på min bror. På hans sätt att föra sig i sociala sammanhang, hans humor, hans kreativitet, hans otroliga dolda talanger som han ofta låter vara dolda och hans förmåga att alltid se till att hans egna välbefinnande och intresse går i första hand. Tänk om man någon gång hade kunnat uttrycka detta till honom...

Vill egentligen skriva nu men har inte ro eller tid, finns så sjukt mycket andra saker jag borde göra. Slänger bara in en låt jag inte vill glömma bort...

Så, jag klippte mig idag. Något som jag oftast drar mig för att göra. Hatar att sitta hos någon nisse i 20 minuter som låtsas intressera sig för vad jag gör och behöva betala 300 spänn för det. Behöver jag någon som lyssnar på mig så har jag min terapeut till det och minuttaxan är fan billigare. Nåväl, droppade in i en salong på Götgatan och killen började som alla andra; "slutat för idag?", "vad jobbar du med?", "jobbigt med alla ungar va?". Jag svarade plikttroget på frågorna. Sedan kom nästa klassiker; "du är inte från Stockholm va?". Vi pratade lite om det och snabbt konstaterade vi att vi båda ogillar norrlänningar. Dock stannade han inte vid detta ömsesidiga konstaterande utan gick vidare med att ge en massa övertygande exempel för att rättfärdiga sina åsikter. En av dessa innefattade att någon snubbe från Dalarna som hade jagat en av hans frisörer i salongen genom att ringa till salongen i tid och otid. Min, för dagen, frisör berättade då hur han tog hand om problemet och beskrev ingående hur han till slut, efter vissa eskalerande händelser, hade misshandlat denna trånande dalmas. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen men skrattade över den dråpliga situationen jag lyckats hamna i. Min nya frisyr blev jag i vanlig ordning missnöjd med men vem faen är jag till att klaga... till den snubben???

Jag skulle verkligen vilja skriva här mer men just nu räcker inte tiden till. Har varit nere i hallen varje kväll sedan i söndags och när jag väl kommer hem så känner jag att all energi runnit ur kroppen. Jag trivs men orkar nog inte i detta tempo länge till, måste fixa en assisterande. Ska försöka kraftsamla mig och göra en ansträngning att skriva av mig lite mer.

Hmm, det blir glesare och glesare mellan inläggen men det gör inte så mycket eftersom ingen läser bloggen, mer än jag då alltså. Läste precis genom hela bloggen och såg att mina flickvänshistorier inte är helt klara, saknas några, så de kanske kommer upp inom närmsta tiden.

Idag när jag var och handlade blev jag tokigt sugen på tacos så jag tänkte jag skulle köpa lite grejer och fixa det. Sedan slog det mig hur otroligt oekonomiskt det är att göra tacos till sig själv så jag tänkte jag bjuder in någon. I det ögonblicket insåg jag att jag har ingen jag kan bjuda in, jag har inte längre några vänner kvar i den här staden. Inte sedan syrran, syrrans pojkvän samt brorsan flyttade. Jo, jag hade kunnat bjuda in min vän Jeanette men då hade allt varit tvunget att vara vegetariskt och då försvann hela idéen till varför jag skulle bjuda in någon från början. Och detta är anledningen till att jag går och pratar hos en terapeut sedan en vecka tillbaka. Visst, jag kan skaffa vänner men jag är nog sämst i hela världen på att engagera mig i att behålla dem. Vad hon och jag pratar om rent konkret tror jag nog inte jag kommer skriva här men det är skälet att jag går och pratar. Sedan att vi tar upp en massa andra grejer utöver det är bara skönt, jag vill ha någon jag kan pratat av mig till, det är så sjukt skönt att kunna göra det.

Polaren fyllde 30 igår. Hans mål till sin 30-årsdag lyckades han infria. Han hade en tjej han kunde presentera till sin mamma som sin flickvän. Vi har växt ifrån varandra på olika plan, det är helt klart tydligt, men jag gillar honom ändå. Synd bara att han bor 60 mil härifrån, skulle behöva en vän som sagt...

Så sitter jag hemma en lördagkväll igen. Ska ju egentligen försöka undvika det för att slippa alla tankar som per automatik kommer då. Vad faen gör jag och varför? Vad faen jag gör? Jag går och väntar på att något ska sätta igång. Problemet är att jag inte vet vad och med största sannolikhet kommer det aldrig sätta igång heller om jag inte kommer på vad det är jävligt snart. Varför? För att jag har en illusion om att livet är så mycket mer än vad det är. Så här går jag och tror att jag lever ett alldeles förträffligt liv, vilket jag antagligen gör men att jag inte nöjer mig med det utan att det ska vara extraordinärt. Utan att lägga ner någon som helst energi på att faktiskt närma mig den tanken. Ah shit!

Nåväl. Jobbade med ungarna första gången det här läsåret måndag, tisdag. På måndagen stukade jag/fick spricka i tån och haltade därmed hela tisdagen trots högläge och Orudissalva. Tisdagen började jag dessutom få ont i halsen och gick tidigt från jobbet för att dels gå till vårdcentralen för tån men också för att kanske kunna undvika att utveckla halsontet ännu mer. Onsdagmorgon tänkte jag att jag skulle ta mina 2 enda lektioner (eftersom jag har sovmorgon och de ligger kloss) och sedan gå hem då jag kände att jag kanske skulle bli ännu värre. Dock ringde skolan och väckte mig kl 7 och frågade om jag ville vikariera för min kollega vilket istället ledde till att jag sjukanmälde mig då. Torsdag kände jag mig riktigt kry igen efter en massa sömn tis-ons men då fick jag inte komma till jobbet för att de hade förlängt med min vikarie. Istället blev det en perfekt uppladdning inför MondayBar Summer cruise dock med en sabbad tå. Så kan det gå och fy faen vad menlöst och tråkigt det är att skriva så här!!!

Helgen innan var jag på läger med mina innebandytjejer. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför den här säsongen. Jag har ju en ganska stor ambition och vilja att få de här tjejerna att blir riktigt bra, vilket inte skulle vara helt omöjligt. Tyvärr verkar inte det riktigt harmonera vad de själv vill för trots påståenden om att de vill satsa och utvecklas så skiter de i sina fysiska förutsättningar med kondition och styrka. De är helt främmande för att plåga sig och tömma sig till det yttersta under träning och match och de har otroligt konstiga prioriteringar gällande till hur viktigt de anser sitt idrottande vara i förhållande till tex att klippa sig eller se på fotbollsmatcher. De kommer bara bli en jävla röra om de inte snart fattar vad det är jag pratar om faktiskt tänka och tycka innebandy i förmån för att kunna ge sig själv utrymme för utveckling. Några fattar och jag vet inte om det är det som kommer rädda laget eller stjälpa laget. Det är nog ganska beroende på hur dessa få klarar av att indokrinera tanken hos sina övriga lagkamrater för mitt snack verkar ju inte gå in!

Usch vad segt att börja jobba igen. Jag skäms så över hur jag är på jobbet. Idag satt jag och surfade bort säkert 2 timmar, inte för att jag hade något att surfa efter utan för att jag var så apatisk inför arbetet. Det roligaste jag har på jobbet är att få hjälpa kollegor med allt de kan tänkas vilja ha hjälp med. Allt från att fixa kopiatorn, bära bord, ta gemensamma matbeställningar till att fixa datorproblem. Funderar på om det kan ha något att göra med att man får uppskattning för det till skillnad från det jobb man ska göra som chefen i princip tar för givet att man ska göra bra. Apropå chefen. Igår när jag sprang intervaller med mitt lag slogs jag av ideén att jag kanske skulle satsa på att bli rektor då jag gillar skolvärlden men inte min roll som lärare. Sökte på utbildningar idag och det visar sig; du kan inte utbilda dig till rektor såvida du inte redan är rektor. Det måste vara ett unikt arbete i jobbranchen av den anledningen, helt vansinnigt!

Var på blind date i tisdags. Har varit det en gång tidigare och den gången krashade det rejält då det uppenbarade sig att hon befann sig straxt söder om Stureplan och jag straxt norr om Ariman, fanns inte mycket som stämde. I tisdags var det inte lika mycket av krash, smart, lugn tjej med klart sociala egenskaper. Kreativ men om man ska ha något att anmärka på så klickade det väl inte direkt ändå. Tänkte ge det en chans, om inte annat kan man ju skaffa sig en vän som för en gångs skull inte bor på andra sidan stan. Får se vart det landar. Som kontrast till det måste jag ju berätta om det seminarie vi som är anställda inom kommunen var tvungna att gå på igår. Eller seminariet var skitsamma men jag träffade en kvinna där som jag blev störtförälskad i. Säkert runt 40-årsåldern men vilket krut det var i henne och nog var det kärlek på första ögonkastet. Vi satt i små grupper och jobbade och när seminariet var slut och vi skulle gå så sträckte jag fram handen för att säga adjö och sa samtidigt "jag gillar verkligen dig" men i samma rörelse hade hon redan inlett en kram så nog var det ömsesidigt. Tänk om man kunde finna en sådan människa under andra omständigheter.

Tiden går fort och strax sätter jobbångesten in igen. Lite spralligt glad och nervös just nu dock. Korsade vägar med en tjej förra fredagen som var en sådan där som verkligen fastnar hos en direkt. Rolig, smart och med i matchen. Med pojkvän antagligen och gentleman som man är så gör man ju inget då. Ångrade dock mig bara någon dag efter då jag verkligen kände att det fanns vibbar där och kanske för en gång skull så tom det stämmer. Nåväl, skrev ett FB-meddelande till henne och frågade om vi inte kunde ses bara då jag har så sjukt tråkigt med min ledighet eftersom alla andra verkar envisas med att jobba eller lägga energi på att leka "familj" med sina respektive. Till min förvåning svarade hon med ett glatt meddelande att hon gärna gjorde det. Dock är det väl bäst att inte ta ut något i förskott då denna sommaren redan varit full av besvikelser men man kan ju alltid hoppas, om inte annat så kan man ju önska sig en trevlig eftermiddag eller vad det nu blir som vi umgås, det hade varit kul och omväxlande. Det har varit så många andra saker jag tänkt jag skulle skriva och orera om men de har liksom försvunnit ur min skalle nu när jag till slut sätter mig ner och skriver här lite. Kanske återkommer med det...

Jag har gnällt lite över att jag varit sliten och utarbetad tidigare i år. Inte för att jag egentligen arbetar på den fulla kapacitet jag egentligen besitter och därmed skulle kunna matta ut mig utan för att det ingår i den mänskliga naturen att gnälla lite. Dock, två veckor in i semestern, förstår jag nu att jävlar vilken skillnad i livskvalitet det innebär att hinna återhämta sig. Jag känner mig positivare, mer engagerad och till och med mer villig att anstränga mig i sociala sammanhang.

Sedan midsommar har jag befunnit mig nere på familjens sommarställe, sommarstället har jag skrivit om tidigare. Det är första gången på tre år jag spenderar en natt här vilket står som en oerhörd kontrast till all den tid jag spenderat här tidigare somrar. Satt och spånade lite till varför jag dragit mig så för att komma ner hit och det har såklart att göra med min ovilja att växa upp och acceptera att saker och ting förändras. Senaste sommaren som jag verkligen spenderade här var en oerhörd besvikelse, jag själv sommarjobbade, alla sommarpolare sommarjobbade eller hade andrasaker för sig än att vara här. När det väl hände något och det t.ex. blev fest så var det inte längre bara sommarstugegänget som var där utan deras kompisar, utanför sommarkretsen och till och med kompisars kompisar. Inget var sig likt och hela tjusningen med stället var som bortblåst. Nu verkar det som jag växt i kapp stället igen. Jag behöver inte ha polare runt mig, jag måste inte aktivera mig non-stop och, vad som är viktigast, jag finner ro i att vara bortkopplad, från jobbet, från vänner och från mobiltelefon (noll täckning). Jag kan läsa, träna, kontemplera och framförallt vila (sova). De här dagarna har jag somnat på följande platser; i solstolen, i soffan, i fåtöljen, på trädäcket, på matbordsstolen och på golvet i hallen. Det säger en del om mitt behov av återhämtning från det gångna läsåret.

På midsommarafton var jag dessutom på midsommarfest av det gamla snittet. En av de gamla sommarstugevännerna, inte en av de bättre då det funnits stunder hon så öppet visat att hon verkligen inte gillat mig men likväl, hade fest i sina föräldrars hus en bit från vårt sommarställe. Med mig följde även min äldsta vän och hans flickvän (båda sommarstugefolk). Värdinnan var så otroligt tankad redan vid vår ankomst att hon uppenbarligen glömt bort allt gammalt groll och utan större omsvepningar proklamerade sin kärlek till både mig och min kompis varpå hon uttryckte sina förhoppningar att vi var de som äntligen skulle dra igång dansgolvet då de redan närvarande gästerna inte hade några som helst ambitioner till att svänga de lurviga. Kan ju nämnas att vi såklart inte fick vara med under matserveringsdelen av festen utan snällt fick komma senare. Eftersom vi inte hade någon större vilja att djupare lära känna de övriga festdeltagarna föll vi för anbudet och dansade iväg kvällen. När värdinnans generösa konsumtion av alkoholhaltiga drycker så till slut tog ut sin rätt fann vi det som lämpligast att även vi avvika från festen och således avsluta årets midsommarfirande som var bättre än på många år.