Vägskäl

Ska man få dåligt samvete för att man sitter inne en hel dag och spelar Final Fantasy på Playstationet? Vem ger mig dåligt samvete för det? Det kan ju bara vara jag själv som gör det. Varför ger jag mig själv dåligt samvete för något jag tycker är både avkopplande och trivsamt? Visst, egentligen borde jag vara ute och vara social, jag klagar ju på att jag är ensam här i Stockholm men samtidigt är det inte lätt. Det är i princip en omöjlighet att vara "social" om man inte har ett socialt nätverk från början och hur skaffar man sig ett socialt nätverk? Ja, man bör ju känna någon som kan introducera en, lite av ett Moment 22 således. Sedan att jag är lite av en misantrop hjälper ju inte heller till på den fronten. Eller jag vet inte, jag svammlar mest nu men jag tycker det är så gudatråkigt att prata "frisör"-snack med människor jag träffar, jag vill snabbast möjligt ha reda på hur de fungerar. Jag tycker att jag behandlat alla de där ytliga ämnena som man i en eller annan form behandlat sedan man var 14 år. Det är ju samma ämnen men man använder bara andra ord för att uttrycka sig och verka märkvärdig. Jag orkar faktiskt inte med småpratet och startar därför aldrig en konversation med någon jag träffar om det inte är något jag verkligen är intresserad av och då brukar det jag frågar vara så socialt inkorrekt att samtalet dör väldigt snabbt vilket nu har lett till att jag inte längre ställer de frågorna som intresserar mig heller. Jag har svårt för krogen, jag har svårt att blotta mig för att få kontakt med någon som intresserar mig genom fysiska attribut såsom stil eller utseende. Jag känner mig så falsk när jag frågar efter saker jag skiter i. I de flesta fall lyssnar jag inte ens, något som blir ännu värre när man äntligen fått någon slags kontakt och måste genomföra de obligatoriska 2-3 timmars telefonsamtalen. Jag slutar lyssna och på senaste tiden har jag även gjort detta klart för den som pratar i andra änden. Det hjälper föga kan jag informera. Så jag får väl fortsätta vara ensam i Stockholm (ska nog skriva om Spraydate någon dag också :) ). Jag får fortsätta sitta och levla upp i Final Fantasy och försöka bortse från det dåliga samvetet som samtidigt gnager på mig.

I "Klass 9A" på SVT idag var det en rektor som skulle ge sin syn på hur en bra lärare ska vara. Hans första krav var att man ville vara lärare och vilja jobba med ungdomar. Det sistnämna klämmer jag dit rätt ordentligt men det första han sa gjorde att jag hejade till. När folk frågar mig hur det kan komma sig att man vill bli lärare så brukar jag svara att jag vill inte vara lärare, jag är bra på det och därför är jag det. Det är ett enkelt sätt för mig att dra in min brödföda men jag börjar mer och mer tvivla på om det räcker. Jag hatar föräldrakontakterna, jag hatar omdömena, jag hatar beygssättningen. Jag älskar när en elev helt plötsligt upptäcker att de begränsningar som denne trodde sig ha i själva verket bara satt i huvudet, jag älskar att de en elev var sprickfärdig av stotlhet över något som jag fått denna att klara. Så borde jag vara lärare, nej, antagligen inte. Jag har inte kallet, jag tänker inte på jobbet 24/7 och klarar inte av att varje rast och tillfälle prata elever och skola med mina kollegor. Jag är inte gjord för den skola som finns idag, jag är "old-school"-lärartypen. Den jag själv växte upp med, de som inte var intresserade av att vara ens kompis utan istället av att förmedla kunskaper. Inte den som agerade kurator utan istället var en auktoritetsfigur. Varje gång de ställer frågan om hur en bra lärare ska vara till någon av eleverna i dokumentären så svarar de "en bra kompis". Min mening är att kompisar får de söka bland sina jämnåriga, i plugget är man av en orsak, att skaffa sig en framtid och klarar inte föräldrarna av att förmedla och indoktinera detta hos sina barn så blir tyvärr en lärares enda väg att gifta sig med sitt yrke, att bli en pedagog, bästis, kurator, medlare, uppfostrare m.m. och därigenom lägga all sin vakna tid och tyvärr också mycket av sin nattsömn åt att ta på sig rollen som lärare.

Jag lever efter devisen att jag inget ångrar och det gör jag inte, alla beslut, inklusive felbeslut har lett till den människa jag är idag och jag gillar den människa jag är idag. Jag har ju förvisso inget att referera till så det är svårt att säga hur jag skulle vara om jag gjort vissa andra beslut men ändå, jag är rätt nöjd med den jag är. När jag av förekommen anledning reflekterade över detta idag så var det ändå en sak som jag i viss mån önskat jag agerat annolunda i. Under hela min uppväxt har jag haft en riktigt bästis, Thomas, han hade å andra sidan fler kompisar förutom mig som han säkert såg som bättre vänner men för mig var han min bästis. Vi hamnade i varsin klass på gymnasiet efter att ha gått tillsammans i 9 år. I hans klass fann han rätt snart nya polare medan jag inte var lika lyckosam med mina nya klassisar, hade nog mer med våra personligheter att göra än våra klasser. Men vi fortsatte hänga som riktigt bra vänner men han började umgås med det täcka könet i högre utsträckning, inte som jag att jag var polare med dem som mitt tjejgäng i Lund, utan sexuellt, han strulade runt en hel del med tjejer han känt innan och nya bekantskaper. Även om jag inte erkände det då så vart jag ordentligt sotis på honom men kunde inte uttrycka det så utan börjde projicera att han var ett svin mot dessa tjejer han limmade på.

Till slut hände det oundvikliga, han raggade och blev ihop med en tjej ur "mitt" tjejgäng. Det var ingen tjej som jag var intresserad av men det var liksom mina tjejer, mina kompisar som representerade en annan dimension av mitt liv precis som han hade sina polare som jag inte kände eller umgick med. Eller som George i Seinfeld uttrycker det, "world's collide". I början gick det bra och han hängde med sin flickvän tillsammans med mig och de andra tjejerna ur gänget men sedan gick något snett. Thomas började tappa intresse och hittade istället ett nytt raggobjekt i plugget, en tjej jag var intresserad av, inget han visste om såklart men likväl en tjej jag hade fattat tycke för. Så inte bara att han blandade sig in i min andra värld, han började konkurrera om en tjej jag hade en liten crush på till trots att han hade flickvän, som tillhörde den värld jag ville hålla andra utanför! Allt svartnade och jag tokade ut helt, bröt kontakten utan någon förklaring för honom. Förklaringen för att rättfärdiga mitt handlande för mig själv var att han behandlade tjejen ur tjejgänget illa då han gick bakom ryggen på henne. Vi ignorerade varandra helt i plugget och jag snackade nog rätt mycket skit bakom hans rygg. Det dröjde lätt över ett år innan vi började hitta tillbaka till varandra igen och så klart var han "the bigger man" av oss. Han kom till min studentmottagning (trots att vi tog studenten samtidigt) med blommor och lyckönskningar inför framtiden. Detta var vändpunkten till vår framtida trevande försoning men den tiden som försvann där emellan gjorde att vi hann växa i från varandra otroligt mycket och således aldrig riktigt fann varandra igen. Framförallt växte han, jag hade väl ingen höjdar-gymnasietid om jag ska vara ärlig och var fortfarande ofantligt omogen efter tre år på gymnasiet. Jag tycker fortfarande otroligt mycket om Thomas och vi har väldigt lätt för att umgås när vi väl ses även om det blir väldigt sällan då vi bor långt ifrån varandra och har enormt olika liv. Han hade och har alltid haft en klar bild för sig hur hans framtid ser ut och vad han vill göra. Han är aldrig sen att komma till beslut vilket ibland ligger honom i fatet då han får lida för vissa förhastade ideér ibland. Jag hade önskat att han utbildat sig i Stockholm istället för där han gjorde det men vad ska man göra.

Vad jag skulle vilja ha gjort annorlunda? Ja, dels skulle jag ha velat vara betydligt mer mogen och agerar mer rationelllt men jag var och är väldigt osäker på om jag duger till och gör allt för att skydda mina "intressen". Dels hade jag önskat att jag var "the bigger man" och kommit med ett försoningserbjudande betydligt tidigare. Thomas var ju aldrig sur på mig utan var nog ganska förbryllad över mitt agerande. Jag saknade honom under hela den avslutande gymnasietiden men mina sjuka principer gjorde att jag inte kunde svälja min stolthet, inse att jag var ute och cyklade och be om förlåtelse.

Nå, Jane, som jag tänker kalla henne, och jag började dejta så smått och fortsatte gå ut ihop på samma ställe i Ystad fortsättningsvis. Folk menade på att vi hade något som liknade "äktenskapstycke" då vi hade samma stil och samma jargong. Jargongen mellan oss var också lite speciell, vi var kaxiga och lite småelaka mot varandra. Över sommaren som kom hade vi väldigt roligt ihop och allt kändes bra och spännande dock till hösten så hade Jane fått för sig att hon skulle åka iväg och vara aupair. Jag motsatte mig inte detta utan det var ju hennes vilja samtidigt som jag självklart blev ledsen över att hon skulle åka bort några månader. Ofelbart blev det lite knasigt när hon väl åkte. Jag pallade inte med att hålla kontakten för det roliga var ju att umgås och bara vara, vi hade ju inte direkt det där fjortisromantiska förhållandet med puss och kram och små romantiska lekar i telefon. Så det blev längre och längre mellan telefonsamtal och sms. När hon väl kom tillbaka var allt helt fel, jag hade glömt bort förträffligheten med henne då jag inte upplevt den på länge så jag föll för henne igen samtidigt som hon hade lackat ur på mig för att jag inte hållt kontakten och därmed distansierade sig från mig, dock fortsatte vi vara ihop.

Inget blev riktigt som det varit igen, vår jargong försvann, mycket på grund av att jag inte vågade vara "hård" i snacket och sättet med risk för att såra eller förolämpa henne trots att jag visste att hon inte tog saker så. Hon hängde med nya polare hon skaffade sig och jag som aldrig varit den svartsjuka typen reflekterade inte särskilt över detta. Vi firade millenieskiftet tillsammans och jag betedde mig som en jöns. Av en slump någon gång in i februari så hade mitt jobb personalfest samtidigt som hon befann sig i Malmö och festade. Jag sa att jag kunde komma över till den klubben hon var på efter min fest var slut. När jag dock stod utanför klubben och ringde henne sa hon att hon var på väg hem till Ystad. Senare framkom det att hon hade dragit hem med någon kille. På frågan varför så fick jag i ögonblickets hetta höra att jag iaf kunde bete mig som att jag var mån om vår relation, något jag verkligen var men det gestaltade sig på helt fel sätt. Hon ville jag skulle bli sotis när jag i själva verket istället blev mesig. Detta var mitt sista telefonsamtal till henne jag bröt helt kontakten efter detta.

Jag träffade hennes syrra ett år senare då jag skjutsade hem henne från samma klubb i Ystad där det hela började. Syrran sa att Jane hade börjat använda knark (vet inte vad och i vilken utsträckning) och att hennes föräldrar var helt utom sig. Hon hade släppt allt som hon var intresserad av och i princip flippat ut.

Nu i somras sprang jag på Jane på gågatan i Ystad, hon var fortfarande lika tilldragande och charmig på sitt egna lilla sätt och jag kan medge att hjärtat slog mer än ett extra slag när jag fick syn på henne. Hon hade sin mamma och en barnvagn med sig och det visade sig att hon hade skaffat sig kotte, gubbe, villa och Volvo, något som gjorde mig otroligt glad men samtidigt väldigt missunsam på killen som snärjt henne.

Det börjar närma sig min födelsedag och jag har en liten tanke på att sluta skriva här när jag väl fyllt år. Kanske det blir så, kanske inte men ideén är att avhandla de grejer som påverkat mitt liv mest fram till nu innan dess. Så dags för nästa flickvänshistoria.

Under våren -99 hade jag och mina nyfunna (inte så långlivande) kompisar börjat utforska klubblivet i Skåne. Vårt stora stamhak, sedan en längre tid tillbaka, var i Ystad och ett ställe som hade 18-årsgräns endast på torsdagar. Så varje torsdag efter jobbet var det till att åka hem och sova och sedan förberedda sig för att åka de 7 milen till Ystad. Under säkert ett par månaders tid hade jag spanat in en tjej som var alltid var där varje torsdag. Hon var någon av de grymmaste dansare jag sett och hade en sådan oerhört skön stil såväl rörelsemässigt som utseendemässigt.Men jag kollade in henne på avstånd då jag var alldeles för feg för att ta ett negativt svar och sedan behöva träffa henne där varje gång vi var ute. Polarna, de väldigt grabbiga polarna, undrade om jag tände på killar då de menade att hon såg ut som en sådan men vad annat hade jag att förvänta mig för uttalanden från dem. Jag tyckte att hon också hade någon sorts intresserad inställning till mig men å andra sidan är jag ju sämst på dessa signaler.

Men så en kväll vågade jag. Först frågade jag hur hon orkade vara där varje torsdagkväll om hon nu hade skola dagen efter men hon menade att det var det värt och dessutom, jag borde ju veta eftersom jag också var en lika frekvent besökare. Sedan tog modet slut men av en slump stötte jag på henne och hennes kompisar på McDonalds efteråt. Eller om vi gick dit tillsammans, minnet är lite vagt på denna punkt trots att jag som alltid var spiknykter. Nåväl, jag velade och fjantade tills en av mina riktiga kompisar tog tag i situationen, i stil med; "Jag pallar inte mer, nu tar jag hennes telefonnummer åt dig så vi kan åka hem", sagt och gjort. Jag fick lappen av honom, kollade på den och sedan, ja, vart fan gjorde jag av den jävla lappen?

Mitt klumpiga misstag av att tappa bort lappen upptäckte jag inte förrän dagen efter då jag skulle ringa. Jag vände upp och ner på hela lägenheten i sökandet efter denna fördömda lapp, i två dagar gick hela min vakna tid åt att försöka finna lappen. Till slut gav jag upp och gjorde en desperat grej, jag ringde på måfå ett nummer som jag fått för mig var det som stod på lappen... Succé! Av någon anledning hade jag med min enda blick på lappen lyckats memorera hennes nummer! Ett nummer som jag än idag kan trolla fram ur mitt minne bara jag får lite tid på mig att gräva.

AAAARGH. Så lät det ungefär, det där avgrundsvrålet som jag skrev om att jag längtade efter! Inatt kom det, helt oväntat och helt spontant och nog släppte det loss lite spänningar. Min kära vän lyckades få med mig till Göta Källare och MondayBars "Häxtrance". Var egentligen inte sugen på att gå efter en tung arbetsvecka och en riktigt lång arbetsdag inkl. kvällsaktiviteter i hallen men jag fick så dåligt samvete över tanken på att baila på henne igen. 260 spänn fattigare konstaterade jag att stället var knökfullt vilket för mig aldrig är positivt, det brukar oftast betyda en massa idioter som inte är där för musiken utan för att det är coolt att gå på "rejv" eller för att spana in alla brudar i utmanande kläder men ack så jag bedrog mig. Publiken var underbar, musiken var sanslös och mitt humör och lust att dansa var något som det inte varit på länge, på topp. Det kändes som "back in the days" på Docklands med hela PLUR och allt. Folk log åt en, de dansade med en när det var som grymmast och rättt var det var, mitt under ett riktigt stort klimax i en av låtarna chockade jag mig själv, jag släppte ut ett 2 sekunder långt vrål, inte det tjutet som kommer ibland utan ett tungt, djupt vrål. Jag blev så paff samtidigt som det var precis så befriande som jag hade hoppats på. Hela resten av natten var bara en orgie i sjukt bra låtar (hoppas Doter får ner en låtlista på TC) och jag kände mig urstark som pallade trycka på så mycket som jag ville tills den sista strofen "This is the anthem for the girl that got away" tonade ut över dansgolvet!

Och det värsta i kategorin inte kunna sova är när man drömmer att man inte kan sova, vilken jävla idiotisk grej som händer mig alldeles för ofta.

Är det meningen att det ska bli så här när man blir gammal. För om åren kunde jag sova oavbrutet oavset vad som hände omkring mig. Det var till och med så illa att min mor fick gå och väcka mig när min väckarklocka ringde för det gjorde jag inte själv. Dock vaknade hon alltid av den, en våning nedanför. Nuförtiden är allt annorlunda, jag vaknar flera gången om natten, jag vaknar ofelbart nästan alltid exakt en timme innan klockan egentligen ska ringa. Inte nog med detta, jag somnar inte längre som jag ska om nätterna heller. Tar en evig tid innan John Blund äntligen grusar mina ögon. Jag tror och hoppas att det är jobbrelaterat och att när sommarlovet väl kommer så släpper allt sånt. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Bättra på feng shuin och flytta sängen till en annan del av min skolåda till lägenhet.

Vissa dagar är lite bättre än andra och då får man fan passa på att njuta! Idag känner jag mig lite starkare, lite bättre, lite snyggare och enormt mycket stoltare än den genomsnittliga dagen. Imorgon kan vara precis tvärtom men just nu, just nu ska jag gå och lägga mig med ett leende på läpparna och en varm känsla inombords. Fan; jag är bra!

Jag har hört någonstans att arbetsförmedlingen förmedlar jobb i en ratio 1:1 till antal anställda inom arbetsförmedlingen. Alltså för varje anställd lyckas man ordna en arbetslös stackare sysselsättning. Detta är inget som förvånar mig då jag får uppleva denna trögflytande organisation "up close". Det är så att jag är deltidsarbetslös, förvissa bara 20% men tillräckligt för att det ska kännas i plånboken och jag måste lyfta a-kassa upp till 100%. Att jag får a-kassa innebär också att jag måste in i rullorna på Arbetsförmedlingen (i fortsättningen AMS) då jag aktivt måste söka andra jobb för att inte bli av med min ersättning. Jag har fått 2 st jobbförslag skickade till mig genom AMS, ett jobb som var ett korttidsvikariat på 70%, ett jobb jag måste söka för att bli sparkad från a-kassan. Så fungerar AMS logik. Jag är fast anställd på 80 % men måste söka ett jobb på 70% som dessutom är tidsbestämt och således innebär att jag blir arbetslös när vikariatet går ut. Alltså, a-kassan skulle först behöva ge mig 10% mer i ersättning, om jag skulle få jobbet, för att så småningom behöva ge mig 100% i ersättning . Genomtänkt. Det andra jobbet jag var tvungen att söka var i Hudiksvall, ett par mil från Stockholm... När jag sedan ringde på jobbet, läste inte ens annonsen, så visade det sig att jag inte ens var behörig för jobbet, vilket uttryckligen stod i annonsen, som jag inte läst och uppenbarligen inte heller AMS personalen.

Varför tar jag då upp detta? Jo, idag var jag på Arbetsförmedlingen för att upprätta en ny handlingsplan (den förra fungerade ju tydligen inte). Då jag vet vilka väntetider det kan innebära så hängde jag på låset kl. 9 på morgonen när de öppnade. Fick träffa en handläggare relativt snabbt och lika snabbt fick jag höra "du får komma tillbaka en annan dag". Mitt svar blev "Va? Det kan jag inte, jag jobbar "andra" dagar och nästa gång jag är ledig så har tiden för förnyande gått ut och jag blir utan A-kassa". Det så självklara svaret kom; "Du får komma en annan dag, jag kan inte göra en handlingsplan åt dig idag, jag får inte igång programmet". 9.10 stod jag återigen utanför dörrarna till arbetsförmedlingen, lätt förbryllad.

Jag skummade igenom lite gamla inlägg här i bloggen precis och la märke till väldigt mycket självdiagnostik. Jag ålägger mig med åkommor för att ge förklaringar till mitt sätt att vara, lite fegt men gud så enkelt. Så nu tänker jag lägga till ännu en åkomma.

Igår blev jag bekant med ett nytt begrepp; Peter Pan syndrome. Detta är tydligen en pseudo psykisk sjukdom som långt ifrån är erkänd av riktiga psykologer. Personer som lider av detta anser sig vara immuna mot att bli gamla. Inte så att de har en vaneföreställning om att de inte åldras utan de växer helt enkelt inte upp. Låt mig översätta detta till mitt liv. Jag börjar närma mig de 30, riktigt snabbt minst sagt. Vad gör jag annorlunda från när jag var barn? Jag har en egen lägenhet, när jag var barn hade jag mit eget rum. I min lägenhet ser det ur som ett bombnedslag, kläder överallt, saker som jag "lekt" med ligger framme efter jag tröttnat, jag har bara en tanke på att städa när jag vet att besöket jag får inte accepterar att det ser rörigt ut. Min TV tillsammans med Playstation 3 är det centrala och viktigaste i lägenheten, jag har ritat på många av väggarna, inga blommor i fönsterna och sängen bäddas _aldrig_. Hur skiljer sig detta från min pojkrum? Inte nämnvärt mycket. Mitt vuxna jag har bil. När jag var liten hade jag en cykel. På denna cykel körde jag alltid det fortaste jag mäktade med, jag gjorde stoppbromsar så att däcken skrek och ansåg att jag stod över alla trafikregler, det var bara till för de som inte visste bättre. Samma beteende känns igen när jag nu sitter bakomen ratt. Och så fortsätter det, oavsett vad jag tar för exempel så märker jag att jag är samma person nu som jag var som barn. Min ekonomi är jag helt omedveten om, jag har aldrig koll på hur mycket jag har på kontot och det är personalchefen på jobbet som får komma till mig och säga till när det blvit fel i löneutbetalningarna och jag fått för lite betalt. Minst en gång i månaden söker jag upp en "glömda kläder"-korg för att leta efter något jag glömt kvar i en idrottshall eller lokal, jag vägrar att gå till tandläkaren förrän det är akut och jag tittar på TV in i det längsta på nätterna fast jag egentligen borde sova.

Nu kan man tycka vad man vill om denna beskrivning och visst gör jag mycket vuxensaker också, betalar räkningar, kastar soporna och faktiskt, klarar av att sköta mitt jobb men helt klart är att jag beter mig inte som mina föräldrar gjorde när de var 30. Sen börjar jag titta omkring mig, är det bara jag i min omgivning som lider av detta syndrom? Hur agerar mina vänner? Jag har en vän som bröt armen alldeles nyligen för att han gjorde en stuntman dykning över en inbjudande snövall bara för att upptäcka ett cykelställ på andra sidan vallen. Samma kompis vred axeln så illa att han fick sjukskriva sig i en månad när han kraschade med en snowracer.
En annan kompis impulsköpte ett radiostyrt flygplan för sina sista pengar och fick påminnelseavgift
på den bortglömda hyran månaden efter. En tredje bad chefen dra åt helvete när denna klagade på att han surfade på arbetstid. Så fortsätter det, ingen i min generation är vuxen, det spelas dataspel, äts snabbmakaroner med ketchup sju dagar i veckan, skolkas från jobbet för att man ska på kryssning m.m. Detta är det nya vuxna, så är det bara. Vår generation kommer aldrig växa upp, kommer aldrig ta ansvar. det är därför vi hoppar från jobb till jobb, vi kan inte ha tråkigt. Det är därför vi åker och luffar ett år i Thailand för att hitta oss själva utan att egentligen ha ett uns möjlighet att hitta oss själv. Vi är en förlorad generation som växt upp på räkmackor och curling. En hel Peter Pan generation!

Tänkte avsluta detta mastodontinlägg med en liten sak som jag fick sänt till mig för en massa år sedan av ytterligare en Peter Pan-vännina:

Härmed säger jag upp mig som vuxen.
Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.
Jag vill gå på McDonald's och tro att det är en trestjärnig Michelin-restaurant.
Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.
Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och kolla på när grenarna rör sig i vinden, ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag.
Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna.
Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.
Jag vill tillbaka till den tid då ... livet var enkelt.
När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger.
Och ingenting bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte
om.
Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.
Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt.
Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen.
Jag vill inte att min dag skall bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.
Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.
Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera detta får du fånga mig först - Kull !
Vi ses i sandlådan.
Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina.

Hmm, det är svårt det där med att försöka skriva med regelbundenhet. Har haft så sjukt mycket att göra att jag har inte orkar sätta mig ner och skriva. Eller orkat, jag har helt enkelt inte haft lungnet nog att göra det. Vill inte känna att jag är stressad av ett jag egentligen borde gå och lägga mig bara för att jag inte ska ha en skitdag på jobbet dagen efter.

Nå! I veckan som gick visades Garden State på TV (tror det var TV3 eller nåt). Då skulle jag egentligen också sova men den filmen är så vacker så att jag hade inte mage att stänga av för att lägga mig. I ett tidigare inlägg så skrev jag om hur mitt liv oftast är ett enda töcken och det är nog därför som Garden State träffat mig så hårt. Large trubbiga känsloliv med oförmåga att varken blir ledsen eller glad på riktigt speglar rätt bra det jag försökte beskriva när jag pratade om att ha ett filter mot omvärlden. Nu knaprar han visserligen piller men jag antar att kroppen kan utsöndra samma substanser som de pillerna aktiverar vilket då skulle leda till samma effekter på en "frisk" människa som om man skulle ta litium. Kan det vara så? Det skulle förklara en del. Jag har ju även vissa drag av bipoläritet men samtidigt har det också en rätt platt påverkan på mitt liv. När jag är "på" så skiljer det sig inte så väldigt mycket från när jag är "av". Tankarna går på högvarv när jag är lite manisk men det blir liksom aldrig någon riktig verkstad av det, det bara sipprar ut i små halvhjärtade projekt runt midnatt. Annat var det när jag var yngre, jävlar vilken fart det blev på mig när jag fått en idé som verkade genomförbar, då var det inte mycket som kunde stå ivägen.

I slutet av filmen när Large varit utan piller ett tag så ställer han sig på en stor schaktmaskin intill en djup ravin och bara vrålar rakt ner mot avgrunden, ett så kallat avgrundsvrål då eller? Gud vad jag skulle vilja göra det, jag har velat göra det så länge. Att bara vråla bort frustrationen, tankarna, kraven, demonerna och min stora "numbness". Ställa mig och skrika från balkongen eller på gatan. Skrika till jag tömt mig helt och hela jag kan fyllas på i nästa inandning med något nytt, fräscht och förhoppningvis mer levande.

Satt och tjuvlyssnade på en konversation mellan 4 pers (2 tjejer o 2 killar)  i 18-års åldern idag på den lokala pizzerian. Jag tycker om att lyssna och iakta folk i min omgivning. Fastnade för en sak den ena tjejen sa. De hade tydligen varit ute på klubb i helgen och ena av tjejerna var mäkta förvånad att en kille hade blivit sur på henne under kvällen.
Tydligen hade hon hoppat upp på hans rygg när han inte var beredd på det och han hade såklart blivit förbannad och sagt vad han tyckte om det. Helt förståeligt tyckte jag men det tyckte som sagt inte den här tjejen; "hur sjukt är det inte att bli sur på en tjej liksom" var hur hon uttryckte det. Jag, som har en tendens att lacka ur på folk oavsett om de är tjejer eller killar, blir lite skraj nu. Trodde den här tjejen och för övrigt hennes polare att bara för att man är tjej så kommer man undan med det mesta. Hade en okänd kille gjort detsamma, på en tjej eller ännu värre en kille hade det tilltaget kunnat bli ödesdigert. Hade en tjej hoppat upp så på en okänd tjej, tror inte det hade blivit uppskattat, vad fick den här tjejen att tro att det inte skulle bli samma reaktion när hon gjorde det på en okänd kille? Då jag, lite fördomsfullt, tyckte mig ana lite Stureplans-wannabe i både hennes stil och sätt så misstänker jag att hon blir så omhuldad och fjäskad för hela tiden att hon tror att det är gemene mans sätt att vara. Det är ju det enda bemötande hon får oavsett var hon går. I alla fall av killar, tjejer ser väl snett på henne men varför skulle hon bry sig om det, de är ju bara avundsjuka, eller vadå? Tyvärr är det inte hennes fel utan de korkade killar som på så sätt förstör hennes liv med en förhoppning att få 3 sek klimax av henne när de väl lagt ut 2000 spänn i gratisdrinkar åt henne. Låter jag bitter? Det är för att jag är det :)
Folk på krogen har för övrigt väldigt konstiga saker för sig. Tänkte raljera över det en annan dag då det är en stor anledning till att jag i de flesta fall tycker det suger att gå ut.

Med tanke på den oändliga mängd slumpartade händelser som ledde till äggen som blev du och jag borde enbart det faktum att vi existerar hålla oss fångna i ett lycklige leende av pur förvåning!

Äh, jag fortsätter på flickvänsberättelserna. Har ändå inget annat vettigt att få ur mig just nu.

Jag har gjort allting ganska sent i mitt liv, i alla fall om man ska tro alla i omgivningens skrönor om erövringar och exprimenterande. Min första riktiga kyss kom inte förrän halva 9:an hade passerat. Förövaren var även i detta fall en totalt galen tjej. Det verkar som att jag i min ungdom attraherade den typ av tjejer som trodde att de skulle få en jämlike i mig, en rebell eller upprorsmakare. Vilken falsk marknadsföring av den morsgris som jag då var. I alla fall. I början av nian dök det upp väldigt intressanta sjuor till vårt högstadie. Ni vet, de fyror som man inte la märke till i sexan då man var för upptagen med att bli tonåring. För min del spelade det mindre roll hur intressanta jag tyckte sjuorna var, väldigt få la märke till mig, tror jag iaf. Men jag och min bästis hade lärt känna en klick tjejer under sommaren på friluftsbadet i hålan vi bodde och dessa var vi väldigt angelägna med att hålla kontakten med när skolan väl började. Jag dejtade en av dessa väldigt kort också men det är en annan historia. Nåväl. Min polare och tillika bästis hade under sommaren växt till sig rätt rejält och stod högt i kurs bland tjejerna på högstadiet (utom niornas tjejer förstås som bara intresserade sig av killar på gymnasiet) och detta drog jag nytta av. I ett gäng tjejer som brukade flocka sig runt min polare ingick i periferin L. L var inte fnittrig och tramsig som de andra tjejerna utan var rapp i käften och utmanade alla med sin jargong, något som jag nappade på då jag trots allt var liten och kaxig. Detta fick såklart gehör och vi hade ständiga "kärleksgnabb" i skåphallarna och uppehållsrummen.

Vi började hänga med L tillsammans med en annan tjej som tydligt var intresserad av min polare. Vi satt ofta hemma hos Ls polare, i sängen på hennes flickrum och lyssnade musik (mycket Culture Beat och Madonna om jag inte minns helt fel)  och pratade om livet, universum och allting. Efter mycket nervöst flörtande så blevjag och L till slut ihop på typiskt fjortisstil: "Om du kastar en enda snöboll till på henne måste du bli ihop med mig". Det klassiska sättet ni vet. L och jag började spendera tid på tu man hand, en hel del hemma hos mig då ryktet gick att hennes farsa var gammal agent för KGB. Mycket titta på film och läsa serietidningar i mitt rum med dörren stängd, så att rummet tillslut dröp av tonårsångor och svettlukt. Men vi passade inte riktigt ihop trots allt, jag var blyg och försiktig  medan hon, när vi var ute och gick och höll varandra i handen satte igång billarm genom att slå på bilar. Till slut tröttnade hon, på juldagen när jag för en gång skull varit hemma hos henne och precis skulle gå hem pallade hon inte med mig något mer utan utanför ytterdörren drog hon mig till sig och gav mig en riktigt slafsig och utdragen "långtradare". Jag vart så tagen att benen vek sig och jag föll ett par cm mot trappräcket innan jag hann hitta fattningen igen, med våra läppar fortfarande tätt förslutna mot varandra. Lyckoruset när jag cyklade hem var totalt och jag var fortfarande lite yr när jag kom hem.

På mesiga mig hade denna drastiga handlig dock ingen effekt, jag var fortfarande för blyg för att ta några initativ och ett par dagar senare så gjorde hon slut via sin kompis med orden "vi gör ju ändå ingenting"

Min första stora crush hade jag på en riktigt skön och livlig tjej som jag tänker kalla ABC. Första gången jag såg henne var när vi badade från en brygga vid vårt lantställe, detta var -94. Jag på den tiden var väldigt utåtagerande och full med hormoner som jag inte visste vad jag skulle ha till och konfronterade därmed allt av det täcka könet. Så när denna skönhet och henne kompis låg och guppade på innerslangen till ett traktordäck så var det ju givet att jag skulle dit och prata. Jag tramsade och garvade lite såsom jag brukade göra men blev ganska snabbt dissad vilket jag var rätt van att bli vid det laget. En vecka senare ser jag och min polare samma tjejer igen vid den stranden där vi brukade bada om dagarna. Detta var lite överraskande då de flesta av nya människor på vårt sommarställe oftast var campingfolk som syntes till i en vecka och sedan förvann, de som hade stugor såsom vi visste vi redan vilka de var. Så jag vart på dem igen och fick större gensvar denna gång. De berättade för oss att de bodde i en håla strax utanför vårt sommarställe och att de cyklade hit om dagarna. Dagarna gick och vi umgicks på oregelbunden basis och jag fick en riktigt tung förälskelse för den här tjejen, främst för att hon var så otroligt vacker och charmig. Sommaren slutade med att hon gav mig en läcker silverring som hon själv bar på i vanliga fall, som dessutom hennes mamma hade gjort, en ring som jag har än idag.

Jag bodde ofta hel själv i familjens sommarstuga. Så fort jag fick sommarlov från skolan så åkte jag dit. Då mina föräldrar jobbade och mina syskon inte tyckte det var kul att vara där så blev jag ensam i stugan. Det visste mina vänner på sommarstället och vår sommarstuga blev ofta ett tillhåll för alla sent in på morgontimmarna.
Somrarna gick och min förälskelse bestod i mer eller mindre samma grad som tidigare. Jag hade perioder med flickvän under somrarna och eftersom hon inte bodde långt från där hade hon oftast pojkvänner från närliggande hålor under somrarna. Men jag kunde inte släppa henne riktigt, under vinterhalvåren försökte jag hålla kontakten men förstod att min intresse för henne absolut inte var ömsesidigt. Sommaren -96 strulade jag runt lite med hennes kompis och jag tror det triggade lite vad som komma skulle.

När sommarlovet -97 började hade jag lyckats skaffa körkort och jag åkte till vår sommarstuga samma kväll som skolan slutade. Tyvärr hade jag som vanligt i min iver glömt bort det faktum att nästan alla andra kom till sommarstället i samband med midsommar och det var en vecka bort. Så var fallet nu, inte en själ och jag satt sent på natten och kollade på TV när det plötsligt knackade på stugdörren. Blev lite skraj då jag trots allt var ensam och klockan var lätt över midnatt. Det visade sig att ABC stod i dörröppningen, hon hade fått höra av personalen på pizzerian att jag var i stugan. Så hon körde dit på sin moped. Hon kom in och såg på TV med mig, till att börja med. Ganska snabbt märkte jag att det var en lite annan inställning från henne än jag var van vid och utan att jag riktigt vet vad som hände men så satt vi där rätt vad det var i soffan och kysstes. Mer än 3 år av längtan och åtrå släpptes loss i mina fumliga och ivriga kyssar. Klyschigt nog sa jag det till henne också... Hon spenderade natten hos mig och natten kändes otroligt lång och sjukt overklig. Vid 12-tiden drog hon iväg på sin moppe igen och jag somnade och och väcktes kl 17 av att en granne knackade på och undrade vem som bodde i stugan (han hade inte känt igen min bil).

Det dröjde ett par veckor innan jag såg ABC igen och jag mitt dumma nöt skulle då spela lite cool. Utan att gå in på vad som hände så blev det konstaterat att det var en engånghändelse och vid tidpunkten så kändes det väldigt ok för mig, jag ville liksom gå vidare, släppa 3 år av hämmande förälskelse. Jag såg inte ABC något mer den sommaren och till hösten fick jag höra att hon var anklagad för en ganska allvarlig grej vilket resulterat i att hon rymt hemifrån och nu bodde i Göteborg alternativt satt på ungdomshem. Vi har väldigt ytlig kontakt nu men hon sitter fortfarande djupt rotad hos mig. Jag kan än idag inte komma över det faktum att jag fortfarande tycker hon är otroligt spännande och andlöst vacker.